Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 Ny jord
— Du kan väl titta upp ett ögonblick, kanske? sade
han. Det skulle göra dem glada. Jag vet inte hur det ser
ut däruppe, men...
— Ja tack!
Han såg hur tacksam hon var, fast hon inte kunde säga
mera. Hon räckte honom handen till avsked. Bara de
nu känner igen mig! sade hon.
— Jag kommer efter om en liten stund, jag också, sade
han. Jag har ingenting att göra just nu. Du stannar väl
en liten stund, så? Men jag vet inte hur det ser ut
däruppe, så... Här är nyckeln till dörren, så du slipper
ringa. Men akta dig för barnens skor, ifall du tar dem
i famnen. Ja, skratta inte åt det, Gud vet om de
händelsevis har sina fina skor på sig.
Hanka gick. Han öppnade dörren för henne och följde
henne till trappan, sedan vände han om till kontoret igen.
Han ställde sig vid pulpeten, men han arbetade inte.
Där hade hon stått. Hon hade sin svarta sammetskjol på
sig i dag, men ansiktet hade han inte sett, endast litet av
halsen, en vit rand av halsen. Nu var hon däruppe. Gud
vet, om han skulle kunna gå upp nu, redan nu? Han hörde
inte längre något av barnen, de gingo inte längre på golvet,
de sutto kanske hos henne. De hade väl sina röda koltar
på sig?
Han gick uppför trappan helt underligt och sällsamt
rörd och när han kom till våningsdörren, knackade han
till och med, som om det inte hade varit till sig själv han
gick in. Hans hustru reste sig genast hon fick se honom.
Hon hade tagit av sig floret, hon rodnade häftigt. Nu
förstod han varför hon använde flor, hon hade inte för
intet haft glädjelösa dagar nere på sitt rum vid fästningen,
hennes ansikte bar tydliga spår av lidande. Johanne och
Ida stodo bredvid henne och höllo i hennes kjol, de kände
inte riktigt igen henne, de tittade häpet på henne och tego.
— De känner inte igen mig, sade fru Hanka och satte
sig, jag har frågat dem.
— Jo, jag känner igen dig, sade Johanne. Och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
