— Jo, det här — det är världens finaste orden, svarade S. tvärsäkert och öfvertygande. — Åh t—n! Hvilken då, om jag får fråga? — Goodtemplarorden, upplyste S. lakoniskt och lämnade den lille löjtnanten att närmare fundera på svarets betydelse. I sin hemort åtnjuter S. ett synnerligen stort förtroende, ej minst bland småfolket, af hvilket han i sin egenskap af sakförare flitigt anlitas. Alltid human och välvillig står han den fattigaste lika gärna som den mera burgne till tjänst, äfven om arvodet understundom skulle bli skäligen anspråkslöst eller kanske till och med alldeles uteblifva, och ständigt är han redo, om det gäller att skydda arbetarens eller den mindre jordägarens inträssen gent emot det mäktiga bolagsväldet. S. är sålunda ej blott teoretiskt, i sina politiska åsikter, en anhängare af det demokratiska åskådningssättet, utan han är det kanske i ännu högre grad äfven praktiskt — i sitt handlingssätt och i sitt umgänge med människor. Fullkomligt främmande för allt hvad klassfördomar heter, är han lika mot alla, rik eller fattig, hög eller låg, städse färdig att hjälpa och råda, där han kan. Begåfvad med ett klart och skarpt hufvud och en sällsynt arbetsförmåga, parade med en rik fond af praktiska insikter, är han ock flitigt anlitad i kommunala och allmänna värf, och det kan knappt hållas ett allmänt möte eller en bolagsstämma i hans hemort, där ej han skall sköta ordförandeklubban . Hemma hos sig utöfvar S. en gästfrihet som nästan blifvit till ett ordspråk, och bland dem af vårt lands nykterhetsvänner, som besökt det fagra Sollefteå, torde det väl näppeligen finnas en enda, som ej därifrån medfört ett angenämt minne af det trefna och gästvänliga hem, där chefen för Sverges goodtemplare, omgifven af de lyckligaste familjeförhållanden, lefver och residerar. * </chapter>