Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Sextonhundratalets nykterhetsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
SEXTONHUNDRATALET.
man endast den till vana öfvergångna seden att ofta, och i
hvardagslag, bereda sig ett rus.
Att Sverige 1 och dess förebild Tyskland ej voro de enda
länder, där man "öfvade sig i dryckenskap”, för att tala med
den ofvannämnde ärkebiskop Abraham, det framgår af många
vittnesbörd. Så skrifver redan år 1582 David Chytraeus om
bönderna i Ryssland: ”De dricka brändt vin (brännvin), som
kor dricka kallt vatten, ja så, att de icke mer likna
människor, och gifva kvinnfolken karlarne icke vidare efter i det
målet, utan snarare öfvergå dem”. Att förhållandet icke
förbättrat sig på sextonhundratalet, utan snarare tvärtom,
betygar A. Olearius som år 1643 yttrar, att ryssarne, såväl män
som kvinnor, ”söpo både under och mellan måltiderna,
som-lige till sådant öfverflöd, att de togo döden däraf”.2 I Ryss,
land synes den sedermera i Sverige så nationaliserade seden
att taga den s. k. aptitsupen hafva uppkommit. Enligt P.
Wieselgren 2 bjöds den första historiskt kända aptitsup år 1515
af ryska zaren åt baronen Sigismund von Herberstein, hvarom
denne berättat i sitt arbete ’Rerum Moscoviticarum
Gommen-tarii’. Den engelske ambassadören G. Fletcher berättar 1588,
att ryssarne plägade supa brännvin ur en kopp eller bägare,
då måltiden skulle börjas, och sedan mot dess slut, därvid de
kysste h varan dra på hvarje sup. ”H varför”, frågar P.
Wiesel-gren, efter hvilken detta anföres, ”vedertogs icke äfven detta
bruk i Sverige, (när aptitsupen infördes från Ryssland)?” ”Är
1 Om brännvinets utbredning i vårt land vid midten af
1600-talet torde kunna sägas, att den företrädesvis gällde städerna, mindre
landsbygden. Husbehofsbränningen är en senare inrättning. Är 1660
hade Stockholm 40 brännvinsbrännare, och år 1641 importerades till
Stockholm utifrån ej mindre än 8,850 kannor brännvin. (Jfr F. F.
Carlson, Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset II
s. 40 — 41). 1642 infördes till Sverige viner och öl för 465,000 daler
silfvermynt, (ibid. s. 60).
2 P. Wieselgren, Historik öfver svenska bränn vin slagstiftuingen
under 200 år, Lund 1840; sid. 26 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
