Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Upplysningstidehvarfvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nykterhetslagstiftningen.
159
ningarna mot dryckessedernas mer förargelseväckande
symptom, ”mot svalg och dryckenskap” som de i vårt land heta,
d. v. s. lagbestämmelser huru drinkare och fridstörare skulle
behandlas. Den mest typiska af dessa förordningar är helt
visst den i Sverige år 1733 utgifna, af hvars båda första sidor
meddelas omstående afbild.
Denna förordning stadgar bland annat, att ”eho som sig
med drycker så öfverlastar, att hvar och en, som honom ser,
ögonskenligen kan märka, det han är drucken, skall böta
första gången fem daler, andra gången tio, tredje gången femton
daler och fjärde gången tjugu daler silfvermynt”. Mäktade
icke den skyldige erlägga böterna, skulle straffet förvandlas
till resp. 4 och 8 dagars enkelt fängelse, tredje och fjärde
gångerna resp. 8 och 14 dagars fängelse vid vatten och bröd.
För femte gången skulle domaren påfinna ”ett allvarsamt straff’
efter eget godtfinnande. Ett egendomligt fall af olikhet
inför lagen är undantagsbestämmelsen: ”ryttare, soldater och
båtsmän, arbetskarlar, tjänstefolk, gesäller och lärodrängar
eller deras vederlikar, af man- eller kvinnkön plikte, när de
ej orka botum, första gången med en söndags sittande i
stocken, andra gången med tvänne söndagars sittande och
tredje gången med spö- eller risslitande.” Särskildt straff
stadgades för den, som trugade en annan att dricka.
Åtskilliga bestämmelser angående krogarnas
stängningstid gifvas likaledes, men genom att medgifva liberala
undantag i samma andedrag som förbuden gifvits synes lagstiftaren
ha vare sig åsyftat eller af oförstånd vållat hinder för lagens
effektivitet. För öfrigt gällde det visst i allmänhet om denna
stadga detsamma som om de goda, men föga verksamma
sedelagarne i Rom, med anspelning på hvilka Tacitus säger
om germanerna: ’plus valent apud eos boni mores quam alibi
bonae leges’ (hos dem uträtta goda folkseder mer än
annorstädes goda lagar).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
