Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Den modärna nykterhetsrörelsens förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANITETSKOLLEGIET I DRESDEN.
175
Hufeland var, om än den förnämsta, dock icke den enda
auktoriteten, som i Tyskland vid denna tid bidrog till
nationens väckande för nykterhetssaken. Sanitetskollegiet i
Dresden lät den 14 oktober 1796 utgå en ”Upplysning för
allmänheten (Belehrung für das Publikum) öfver den högst
fördärf-liga inverkan på hälsa och själskrafter, som blir en följd af
brännvinets missbruk”. Denna skrift börjar med att fastslå
följande satser såsom läkarevetenskapens oomtvistliga rön:
Brännvin, det- må vara frambragt af vinbär, hvete, råg,
träd- eller jordfrukter, det må kallas likör, akvavit, arrak, rom
o. s. v., har på hvarje mänsklig organism, ehuru visserligen på
den ena mer, den andra mindre, följande verkningar:
1) det retar nerverna, så att de till en början upplifvas
och sättas i rask verksamhet, men småningom förlora sin
reagens (ihre Empfindungen) och blifva slöa;
2) det sammandrager de fasta delarne, huden, köttrådarne
ja till och med benen, uttorkar dem successivt och gör dem
styfva;
ej kan bättre befordras än om allmogens lärare, som dem till
själavården äro törordnade, söka förmå hvar sin församlings innevånare att
ingå särskilda föreningar om att ej vilja supa annat än Kronans
brännvin1’.
Det har alltså funnits en tid, föga mer än ett århundrade
skild från vår egen, under hvilken ett kungligt ämbetsverk, bestående
af högt uppsatte män, kunde tillåta sig en uppmaning till
prästerskapet att stifta föreningar för brännvinssupning — ty detta innebar
dock faktiskt uppmaningen, det låter ej, säga hvad man vill,
bortförklara sig.
En präst i Ljungby nämnes särskildt såsom synnerligen ”nitisk
att kunna förmå församlingens innevånare att ingå i dessa frivilliga
föreningar”.
Och biskopen i Linköping, den bekante Jacob Axel Lindblom,
hvilken i sitt herdabref förklarar sig vilja sköta sitt biskopsämbete
till ”sin konungs höga nöje”, (P. Wieselgren, Hist. öfver Svenska
Bränn-vinslagstiftningen under 200 år, s. 85 ff.) utgaf genast ett cirkulär till
prästerna, hvari dessa uppmanades att ålägga i synnerhet de enfaldige
gudfruktige att främja kronobrännerierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
