Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 20. 15de oktober - Ernst Ahlgren (efter »Framåt«)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sista kapitlet, och dot börjar jag på i morgon. Dot fins ett par scener
i slutet, som ha varit något af det käraste arbete jag. haft. Jag håller
af dem. Måtte jag kunna göra mig förstådd! jag måste
vara knapphändig, ty min älskade fru väntar ju på mig. Hvilken
känsla att kunna arbeta! Jag som för en vecka sedan var den
svartaste förtviflan muntrar mi_ upp hela huset".
8 dage senere: Endast ett ord för att säga er, att jag i dag
skrifvit sista raden på „Fru Marianne"- och med middagståget afsändt
dess slutkapitel till Stockholm. Det föregående var der redan.
G. af G. har läst det och uttryckt sig i varmaste anda clerom. Sjelf
känner jag att det ligger ett mycket stort framsteg mellan detta och
mitt föregående".
Efter at „Fru Marianne" var uclkommen, men ikke af de danske
kritici hleven modtagen saa velvilligt, som hun havde ventet, begyndte
him under tiden at mistvivle om sit talent; hun var ikke bauge for
sit udkomme, thi hun fortjente mer end hun brugte, og behøvede ikke
at nægte sig seiv noget, men hun stræbte efter det høieste maal,
anerkjendelse af netop dem, hun ansaa for de ypperste i aandens rige.
Og livsleden hjemsøgte hende oftere end nogensinde.
„Vi seglade i temligen styf blåst från Dalarø. Det var min
första färd i segelbåd. Jag tycker om det, och naturligtvis är jag
icke rädd. Hvad skulle jag vara rädd för! —. Hur jag kom
mer att trifvas kan jag ännu icke veta, och jag är långtifrån bra,
men jag känner att om icke detta fullständiga ombyte af lefnadssätt
kan hjelpa mig, så kan ingenting".
„Det är ju møjligt att jag är oduglig. Den dag jag sjelf inser
detta, skall jag också nedlägga pennan för alltid, ty jag kan icke
lefva om jag skall gå bort ifrån litteraturen; mitt arbete är mig
kärare än den luft jag andas. Men en dålig författare vill jag icke
vara med vett och vilja. Hellre dö.
det var tanken om min talanglöshet som gjorde att jag
ville begå sjelfmord. —
Hvad jag nu skrifver, skrifver jag med mitt lif i ena handen
och pennan i den andra för att tala i liknelse. Jag behöfver
blott att komma till klarhet om jag är en duglig eller oduglig förfat
tare. Deri ligger afgörandet. ——
Der var i fru Benedictsons livsforhold intet som helst der
forklarer, hvorfor him kastede livets byrde fra sig intet uden
livslede.
Hun skriver i juli 1887, da hun var reist til vennerne i Stockholm:
September samme aar:
Intet i detta bref behöfver betraktas som en hemlighet".
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
