Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De liöllo sitt fjärrglas för ynglingens sinne;
De hoppet med vingar af guldskiftad glans,
Ljuft bjödo åt honom all sällhet som fanns.
3. Då nalkades Hulda, och drömmen försvann
För ynglingens tjusande syn;
Han såg endast henne, såg rodnan som brann,
Lik purpur på snöhvita hyn;
Han kyste en tår på det strålande öga,
Han tänkte på världen och striden så föga,
Lycksalig han sjönk i den tillbeddas famn,
Han glömde bort ära och rykte och namn
4. „Du älskar mig, Hulda, och jorden mig bär,
Som rosen på daggpärlans stig.
Du älskar mig, Hulda, och sällheten är
Ej mera en främling för mig,
Ty ledsnadens tomhet och saknadens smärta,
De hitta ej vägen ned till mitt hjärta,
Ty är ej naturen, o flicka, med dig
Ett paradis här uppå jorden för mig!
5. Men sviker du mig, o, då slocknar min sol,
Då brister af ångest mitt bröst,*
Då finnes på jorden från pol och till pol
Ej någon, som skänker mig tröst;
Dock svär du mig, Hulda, vid himlen, som hör dig,
Att aldrig mig glömma, hvart ödet än för mig,
Att vara mig trogen i lif och i död,
Att älska din Hjalmar i lust och i nöd.a
6. „0 Hjalmaru, sad Hulda med ljuf melodi,
Och tillslöt hans mun med en kyss,
„Hur ofta jag sagt, att jag trogen skall bli,
Det samma jag svor dig ju nyss;
Dock svär jag, o Hjalmar, vid himlen, som ser mig,
Att aldrig dig glömma, hvart ödet än för dig,
Och blott för min Hjalmar jag klär mig till brud,
Och bryter jag eden, så straffe mig Gud.“
7. Och solen var sjunken och fullmånen log
Så mildt mot vårt älskade par.
Kring kullen sin dimslöja aftonen drog,
Men ännu de sutto där kvar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
