Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11. När hon ett stycke hade gått Och harmsen bröden burit,
Sin frus barmhärtighet försmått, På modren häftigt svurit,
Kom hon där vägen oren var. Märk hvad för medel hon då tar
Att röda skorna spara.
1 tl. Här fans ej sten, här fans ej spång, På den hon kunde klifva:
Gå kring blef vägen altför lång, Ej vill hon smutsig blifva:
Ty lägger hon de bröden så, Att hon på dem kund1 torrskodd gå,
Nu hämnden resan stäkte.
13. När hon såleds sig straffad ser, Begynner hon att gråta,
Af jord och himmel hjälp hon ber Med bleka kinder våta.
Alt folk i kyrkan skulle gå, Så sällsam syn de undra på
Och för hvarann förkunna.
14. Vid slutad gudstjänst folket går Att detta under skåda,
Man ser livar synderskan hon står, Och kan sig intet råda.
Om hjälp hon tigger hvarje man, I)e bjuda till, men ingen kan
Dess fot från marken röra.
15. De fromma råda henne till Med allvar bättring göra,
Bekänna synden; ty då vill Gud arma syndarn höra.
Ilon ropte då: „Jag usla barn, Har själf mig snärt i syndens garn,
För tjänsten jag nu lönas.
lf>. Guds ord jag aldrig älskat har, Hvad prästen sagt, föraktat.
Bedröfvat både mor och far, Världslustar eftertraktat.
Guds gåfvors missbruk var min lust, Nu mättas jag af kval och pust,
Och sådant alt med rätta.
17. I människor, som på mig se! Låt detta eder lära,
Att man bör Gudi dyrkan ge, Föräldrar skall man ära,
bly högmod som en rot till alt, Som är emot livad Gud befalt.
Blin af min ofärd visa!tt
18. Knapt kunde hon de sista ord Med bruten röst framföra,
Förrän den eljest fasta jord Begynte sig att röra.
Hon knäpte sina händer hop Och sjönk så neder i en grop,
Som henne strax betäkte.
19. O människor, betänken er, Högmoden låten fara!
Och girigheten, som man ser, Är ock en farlig snara.
Låt pigans ofärd varna er Från synd och stolthet mer och mer,
Till dygd och gudlig lefnad!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
