Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På ett annat ställe i Pärnå tros en drake ligga begrafven, ty
där växer ej mera något gräs.
Liksom draken är en myt blott, så se vi äfven af skottet med
silfverkulan, att mytiska föreställningar äro förbundna därmed. Enligt
några tros „draka~ormanaa vara giriga människor, hvilka tagit på
sig ormahamn för att vakta sina nedgräfda skatter1.
Allhälgonanatten tros dessa höja sig upp från jordens inre, då
öfver hvarje skatt brinner en eld, „drakaäilda. Ser man en sådan
eld bör man ej säga därom åt någon annan, ty då slocknar elden
genast. Genom att kasta stål eller bettsaker, som innehålla stål i
elden kan man bemäktiga sig skatten, som vanligen förvaras i en
kittel. Men man må därvid iakttaga stor försiktighet, ty draken
ikläder sig allehanda skepnader, och blir skattsökaren förskräkt eller talar,
går skatten förlorad och han själf blir på något sätt lemlästad eller
»sjuklig för hela sin lifstida.
En väfvare i Klemetsby af Tusby socken hade engång hittat ett
„drakabo“, då han var för att ljustra. En stor orm låg på boet Han
kastade ljustret dit. Andra dagen gick han att se hvad värkan denna
handling hade och fann då mycket penningar. Men han blef sjuklig
för hela sin lifstid, emedan han glömt att lämna i boet litet småmynt
till offer.
Detsamma hade ock händt en dräng från Skafvaböle i Borgå
socken.
^När1 man fordom nedgräfde skatter i jorden eller nedsänkte
dem i sjön, fäste man dem genom någon besvärjelse, och ingen kan
upptaga sådana skatter, om han icke känner besvärjelseorden eller
de vilkor, som äro fästa vid deras upptagande.
En rik, men mycket girig fiskare blef på sin ålderdom blind.
Han unnade ej barnen och hustrun sina rikedomar, utan beslöt att
sänka dem ned i sjön. Han lade dem därför i en kittel och lät sonen
ro sig ut från land. „Ro, ro ut på djupet", sade fadern. Men sonen,
som drog misstankar, rodde långsmed stranden. När de kommit på
det grundaste vattnet, sade sonen: „nu äro vi på djupet“. Då tog
fadern öskaret och lutade sig öfver båtsuden liksom han ärnat taga
vatten ur sjön för att dricka, men i detsamma släpte han ner kitteln
och mumlade mellan tänderna någonting, som sonen icke kunde höra.
Denne försökte väl att få upp kitteln, men alt arbete var förgäfves.
Han gaf emellertid noga akt på stället och rodde fadern hem. Efter
någon tid insjuknade denne, och då hustrun i dödsstunden frågade
honom, hvar han gömt sina skatter, mente gubben, att det ej tjänade
till någonting att endast känna stället, alldenstund skatten ej kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
