Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upptagas af n&gon annan än den, som på platsen ntgöt nio bröders
blod. Sonen åhörde dessa faderns ord, och när fadern dött, lät han
hönsen ligga och rufva på elden, tils han fick nio tuppkycklingar af
samma kulle. Sedan tog han „bröderneu, rodde ut till stället, där
skatten låg, och slaktade dem därstädes. På detta sätt tog sonen upp
kitteln, utan att draken (fadern) var i stånd att hindra det." (Se för
öfrigt Nyland, Tom II.)
För omkring 30 eller 40 år sedan hände i Helsinge Sottangsby,
då Nissbacka-pojkarne en höstnatt lågo och vallade hästarne, att de
sågo en eld brinna i en af grannarnes ängsbackar. De trodde då att
granngårdspojkarne, som antagligen voro ute af samma orsak som de,
gjort npp elden och beslöto att gå dit för att värma sig och få eld
på sina pipor. Men när de kommo närmare, sågo de en gubbe stå
och röra i elden och kunde nu förstå, att det icke var någon vanlig
eld. De stannade därför på något afstånd och bådo en nästan blind
gubbe vid namn Kockberg, som var med i sällskapet och som icke
märkt huru med saken förhöll sig, att gå fram till elden och begära
eld på pipan. Han gick och begärde eld. Då röt eldens väktare: „har
du någonting att sätta det i?“ Nu började äfven Kockberg ana oråd
och blef så skrämd att han ej kom sig för att svara något. Då sade
gubben: „nå, håll upp jackskörtet, så sätter jag dit“. Kockberg gjorde
så, och gubben kastade åt honom en skofvel och så fick han gå
tillbaka till sina kamrater. När han kom dit, så hade han hela
rockskörtet fullt med koppar- och silfverpenningar. »Och där hade
Kockberg penningar så länge han lefde."
Vid „åskpilenu — såsom allmogen benämner de gamla
fornnordiska redskap, som ännu i dag upphittas här och där — har man
föst många tydor.
Man kan ännu i våra bygder påträffa personer, hvilka fullt och
fast tro dem härstamma från Allfaders rustkammare: därför tillskrifver
man dem ock öfvernaturliga egenskaper och anses en åskpil sju eller
nio år efter det åskan slagit ned, komma upp till jordytan. Man
bevarar gärna en sådan tingest uppe på ugnen, från far till son i flere led.
Ar huset förmöget, är man så mycket starkare i tron på dess
öfvernaturliga kraft Vid sådd sätter man gärna en åskpil i utsädesvackan
(se ofvan sid. 77). Likaså känner man sig trygg, om man har eo
sådan i sädeslåren, ty då kan intet ondt vederfaras säden.
Om man med en „oskpHa rider tre gånger »mötsölsa kring en
eldsvåda, skall elden icke sprida sig vidare. Detta medel användes
isynnerhet vid skogseld. I Svartböle i Sibbo hade förr funnits en
man, hvilken vid skogseld plägade gå med åskpilar i stäfvan kring
densamma för att dymedels „stänga“ den.
I Klemetsby i Tusby hade elden engång varit lös. Man kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
