Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tan, där bon ligger på bärgets brantaste slnttning åt Jomala-sundet.
Namnet tyckes utvisa, att bärget fordom varit bälgadt åt någon finsk
gudomlighet, och att man offrat uti urbålkningen. Denna förmodan
bekräftas däraf, att i slutet af förra århundradet tvänne finnar från
Kuopio-trakten berättas ha kommit till stället för att uppösa grytans
vatten och borttaga de skatter, som de trodde finnas uti henne. De
hade dock ej funnit annat än en stor sten, som legat på bottnen.
Offren hade väl redan förut borttagits, sedan tron på vattnets belande
kraft småningom utdött.
På Hardom bys ägor i Pärnå socken ligger en stor offerkälla,
om hvilken berättas, att tvänne studenter, som oaktadt allmogens
varning gått och „tittat“ uti henne, inom årets förlopp drabbats af svåra
olyckor.
Detta om jättegrytor och offerkällor.
15. Andeväsenden oeh naturgudom-
ligheter.
a) „Håmble“.
I Nyland har det rådt och råder ännu en allmän folktro, att
vattnet, skogen, bärgen ja människornas boningar äro befolkade med
andeväsenden. Människan själf är åtföljd af en ande, som följer henne
från vaggan till grafven och kan vid viktigare tillfallen taga form
och gestalt af henne själf och uppenbara sig antingen för henne själf
eller ock för någon kär vän eller nära anförvandt. Denna märkliga
kvarlefva från en mytisk tidsålder kallar man „håmblaa.
„Håmbl9u kommer af det fornnordiska hamr och betecknar i
likhet med hamr en afbild af människans eget väsende.
Får man se sitt eget „båmbala förebådar det ens snara
skiljs-mässa från jordelifvet.
Som redan sades, tror man att en persons „håmbdlu vid viktigare
tillfällen, framföralt vid bråddöd, kan uppenbara sig for de egna just
i det ögonblick personen i fråga uppgifver sin anda (= „sälasa). Så
hände det engång, att en skogstorpare ett par värst från hemmet körde
in på svag is. I torpet lågo för tillfället några män öfver natten.
Midt i natten öppnades dörren, husbondens gestalt visade sig och hans
röst talade: »Kom o hiälp upp hästn, han liggar i forsn".
De sprungo alla upp. Men då de kommo ut, sågo de icke
tek-ken till någon människa, ej häller till några fotspår. Emellertid gingo
de ned till forsen, där de funno hästen liggande i vattnet och torpa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
