Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1 Kap. Har här funnits ett Virdaland och Virdafolk? - 7 §. Virdafolk eller Småländningar - c) Virdarunan eller Virdarnes skriftecken - (2) Runurkunder i Virdariket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Virdaland- 57
offentligen protestera mot widare sönderlniggning än den Finn
Magnusen antager ha skett för att betaga besrvärjelseordeu sin kraft.
Att seders är högst uråldrig, att isräii klippor uttala förbannelse öf-
wer en fiendtlig eller blott srämnraride stam, finna wiaf deti friska teck-
ningen asen dylik sträfwan hos kung Balak i 4 Mos. 23——24 kap., der
han förde skalden Bileain frätt en kulle af berget Pisgatill en kulle
af berget Pedr, på begge ställeti fbrgäfives begärande en förbannelse-
säng mot Israiflz ehuru på begge ställen byggdes sju altaren och
offrades-. Pä Ruuemoklippan har rvarit godt rum till både alta-
ren oclr offrinq och kände man nu runor-, så är klart, att man
skulle anse förbannelsen mäktigare, om hon inhöggs iberget. War-
dertill en ornislinga bildad af naturen, deri inristandet blef lätt,
fä skulle warit obegripligare om ingen ristning skett, än om den
skedde. Detta sätt tillhörde ej Jsraeliterne, men det tillhörde de-
ras grannar af Phoenicisk eultur, som mot dem wille amvända
detta wapen«.» Hii rvi redan funnit spär af denna Phoeniciska
kultur wid Osterijön, sa knä roi ej dävna om de ock hör amvisas.
Förrän man bedötnmer Finlt Magnusens sats, att de fleste
orden äro binder-anor, mä wi ihågkomma, att i börjauafChrist-
na tiden de latintka charaktererne flitigt anrväiides pä samma sätt.
I ert enda botstkrf insatte Kejsarne sina namn och titlen. Detta
war ej lärdt frän Roin. Det hämvisar tydligen till en äldre sed.
Men att läsa binderumm , bliswer alltid osäkert. Och det ivar hwad
man wille åstadkomma. Blott derr Wetande skulle förstå. War
mynt gäswe och gängse och hade ringar hemliga tecken redari iPirs
lriarkernes tid (1 Mos. 23: lii. 38: 25, enl.(8jeseniuks),nära 200ll
är f. Cl)r.,sä kunde wäl ett kustfoik, som bodde nära bernstenskusteth
dit dec folk bewisligen kom, som wal metat slä det mynt, som
gällde hos Hetl)5 barn oct) göra Juda patriarkens ring, ha Y- tu-
sen är sednare hunnit lära konsten, att sammanbinda hivad en per-
son wille sjelf kunna igenkänna orl) lärt-i till dem, lfan i hemlig-
heleii inrotade-. Fiiin Magnuscn antager sjelf en naturlek jemte
runan. Iltt skilja deßir stretar af natur och konst blifiver alltid
ett tvillkorligt werk. Jag förfäktiir blott det ord, jag sjelf kunnat
läsa, eller det anförda Hiiltekir1n, åtminstone öfiverti)gad, att
denna tivistsriiga, under mer än 600 är, ännu är sul) indier-, och
må skjutas "under framtidens dom?
Men roi hafiVa Virdarunor utan bindkonst, inhuggua i gra-
nit, dei« ingen twist kan uppstå om ursprunget, sa att frägiin om
deßa runor, sorn sagdt är, ej beror på Nuneinofigurernas bedö-
mande. Wi tviljii här framställa 3:iie dylika runwärdar, hivilfa i
Liljegrenå urkunder blott hii sitt utrutiner och af Sjöborg behand-
lats såsom Runamo: d. a. förklarats oläsliga· Möjligen bliswer sjelfwe
Liljegrens omdöme om Runamoteckningen mindre wigtigt, då rvi fin-
na, att han med tystnad förbigick de runurkunder inom Virdarike,
tvi här drista försöka, med od) utan hjelp frätt Danmark och Tysk-
land, attltisa. Försöket skall åtminstone ådagalägga, att wi Swenskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
