Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10 Kap. Fornminnen utan tidräkning - 10 (6) §. Sinnebilder af Hyperboreergudomligheterne - 1. Gudamodrens sinnebilder - a) af sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiden-sting 475
nar, som bleftvo dertill walda, blefwo heliga, som Dij tet-mini i
Retit. De synas ha burit namn efter Thauith. Gränsestenen
mellan Sunnerbo och Ostbo kallas DanahalL Danaholmen
roar gränsen mellan 3 riken. Den resta stenen synes warit en in-
wigning af åker fä ioäl som äng till fruktbarhet och torde tvatit
det äldsta sätt att taga en ort i en gudomlighets namn i besitt-
ning. En romersk lag belade med dödsstreiff den sotn reste stenar
i annars åkets och en annan stadgade samma straff för den som
odlade ett jordstycke, som en annan genom stenresning förklarat
för sitt. Jordabalken uttrycker sig ännu: "fmnes ej häll, sä mä
stenbro i stället läggas, sottt rätta led tvisar". Och samma
gudomlighet lär åsyftas, dä en sten restes till åminnelse af ett för-
bund eller en handling, som borde ihågkommas —- ett erinrings-
sätt, som synes lärdt as ett folkslag, som både kände bind och
kunde skriswa om sina tvärs i en bok (Jos. 24: 26. 27). Wi
neka ej att krig och dttd kunde warit bland de minnesföremäl,
sotn utmärktes med Baesa-, Bata-res eller Bautastenar, sedan
med tvanliga resestenar, men att se krigsplatser wid htvarje rese-
sten, är en barnslighet, som tvi ntt mäste ha tvurit ifrän· Qlkid
en Frektzsten slötos förbund bland Virdak. (Se härosw. p.191.
192). Aktenskapssörbuuden må ha slutats wid brudestenen, ef-
ter hela brudskaran rider flere hwarf omkring endylik. Wid Tings-
stället, der många förbund under sekler slötos, stulle också många
ättiinnelfestenar i tidernas längd uppstä. Steven den fagra,
som skändade wid Angantyrs stad, war tydligen ej en grafwärd.
Säkrare en UTaktenes sten, enl. Oßiau. Detföre neka tvi
ej att resta stenar kunna utmärka slagfält. Men tvi ogilla i
hög grad deti wanliga öfwerdristen. Förunderligt är, att krigare
bland tvära författare ej anntärkt stvärigheten, att stanna ochupp-
bygga grafhögar och anskaffa rest-stenar, der nyß en batalj hållits,
så iväl för dem som derwid tvti;-tiit, som för dem, hwilka förlo-
rat. Segerwiunarne hade iväl omedelbart derpä tvigtigare före-
mål för sin uppmärksamhet, oin segrens frukter ej skulle förloras,
och de östoerivumie förlorade wanligttvis platsen, om ej makt
och mod till dylika byggnader, som kunnat trotsa sekler. Hjalmar
stupade på Samsö, men liket fördes till hans ättegraf wid Up-
sala. Augantyrs söner bestämde striden jemte sina cittehögcr.
Hitras kunna tvi lära 2 ting: först att de fallne kätttparne gerna
fördes frätt slagfältet till siiia ättehögar och för det andra, att, dä
stridsplatsen tvaldes, den ofta kom att bli, der grasnsar redan wo-
ro byggt-in Och åttegrafwen war så kär, att be förstii Christna
kyrkorna egentligen bleswo byggda i stället för dets. Wära små
laudkyrkor se ofta ännti nt nästan som de gamles ättehögar lära
gjort; mörka med riddargrafsienar framför altaret och skymmande
tvapenstrater på tväggarne. Detta war ej grundadt i Biblem
Christtis tvar begrafioen i en örtagård, i en främlings graf. At-
tegraswen war ett hedniskt aer ehuru ursprungligett ett mettftltghetetts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
