Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Om utsträckningen och arten af menniskans kunskap om naturen, af Å. G. Ekstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 OM UTSTRÄCKN. O. ARTEN. AF MENNISK. KUN SK. OM NATUREN.
delst slutledningar omfatta hela naturen. Men detta hopp
kan aldrig uppfyllas. Liksom verkan af en naturkraft
aftager med afståndet, så minskas äfven möjligheten af
kunskap, i mån som afståndet i tid och rum växer. Vi skola
sannolikt aldrig erfara något om en aflägsen fixstjernås
sammansättning och historia eller om det organiska lifvet
på planeterna i hennes system. Alltså kunna vi med skäl
påstå, att menniskans inskränkthet blott medger henne en
fragmentarisk kunskap om naturen.
Betrakta vi åter objektets eller naturens egen
beskaffenhet, så kunna vi lättare fatta de skrankor, denna reser
mot våra försök att uppfatta naturen, om vi antaga, att
menniskan vore utrustad med de fullkomligaste sinnesorgan
och oberoende af tid och rum, forntid och nutid, det
frånvarande lika väl som det närvarande, det minsta som det
största. Den store matematikern Laplace har sagt: »en
menniskoande, som för ett enda gifvet ögonblick kände
alla krafter, hvilka äro verksamma i naturen, och alla
naturföremålens ömsesidiga läge, skulle i samma formel kunna
förena de största verldskroppars och de minsta atomers
rörelser. Ingenting vore ovisst för en sådan ande;
framtiden liksom forntiden stode klar för hans blick». Men det
frågas, om ens en sådan ande vore i stånd att lösa den
framstälda uppgiften. Laplace utgår från förutsättningen,
att verlden dock är ändlig, hvilket ej är fallet. Verlden
är icke blott oändligt stor, den är ändlös till rum och tid.
Ljuset tillryggalägga som bekant 42,000 geografiska
mil i sekunden, och det skulle för att genomila hela den
oss bekanta delen af fixstj ernhimlen behöfva bortåt 20
millioner år. Det är alltså ett temligen vidsträckt falt, som
vi kunna öfverblicka, men om vi tänka oss vid dess
yttersta gräns, om vi föreställa oss, att vi befunne oss på den
yttersta bekanta fixstj ernan, så hade vi naturligtvis icke
tomrummet framför och öfver oss, utan vi finge se en ny
stjernhimmel hvälfva sig öfver våra hufvud, och förflyttade
vi oss till yttersta gränsen för denna, finge vi se ännu en
o. s. v. Vi kunna lätt förstå, att den stjernhimmel, som
hvälfver sig öfver vår planet, och som är så stor, att ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
