Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Om utsträckningen och arten af menniskans kunskap om naturen, af Å. G. Ekstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM üTSTRÄCKN. O. ARTEN AF MBXXI9K. KUNSK. OM NATUREN. 2J
Skulle man uppställa den fordran, att alla
naturprocesser måste upplösas i enkla atomrörelser, för att kunna
förstås, så innebure detta fordran på en absolut kunskap
från menniskans sida, hvilken naturligen är omöjlig. Vi
måste nöja oss med en relativ kunskap och få af denna ej
begära mer, än att den inom hvarje sfär når fram till ett
matematiskt begripande.
Detta hindrar likväl icke, att menniskans eröfringar på
naturvetenskapens område äro ganska stora. För hennes
forsknings- och kunskapsbegär står hela den sinligt
förnimbara verlden öppen. Med teleskop och räkping tränger
hon fram till de största afstånd, med mikroskop och
kombination till de minsta rum. Hon utforskar naturens krafter
och lagar och gör sig dermed den oorganiska och
organiska verlden, så långt hon kan uppfatta densamma,
underdånig.
Men fråga vi hvad denna verld är, som menniskan
beherskar, så blir svaret, att den ej ens är ett sandkorn i
verldsalltet, ej en sekund i evigheten och blott en
yttersida hos det sanna väsendet, ty äfven i den obetydliga
verld, som är henne tillgänglig, fattar hon blott det ändliga,
vexlande och förgängliga, det gradvis olika och relativa,
emedan hon blott kan använda matematiska begrepp på
naturföremålen. För det ändlösa och eviga, för det
beständiga liksom för .alla absoluta olikheter saknar hon
föreställningar. Vi veta, hvad en timme, en meter, ett kilogram
betyder, men deremot veta vi ej, hvad tid och rum, kraft
och materia, rörelse och hvila, orsak och verkan är. Om
vi, ändliga och förgängliga som vi äro, nöja oss med en
mensklig insigt och ej göra anspråk på gudomlig kunskap,
kunna vi med tillförsigt säga, att vi hafva kunskap om
naturen och skola förvärfva en allt större, ty om vi också
blott kunna uppfatta det ändliga, så kunna vi dock
uppfatta allt ändligt, som faller inom området för vår sinliga
^arseblifning.
Å. G. Ekstrand.
Ny Sv. Tidskr.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
