Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Frågan om byzantinernas historiska betydelse, af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79 frågan om byzantinerna8 historiska betydelse.
mycket mera skulle icke detta vara fallet med den
byzantinska monarkien, som dess utom stod så mycket fjermare
det på Roms traditioner grundade nyeuropeiska
statssystemet? Man kunde försona sig med de ociceronianska
uttrycken hos de romerske juristerne, emedan desse ändå
inom sitt eget område buro ett slags klassicitetens
hallstämpel, men ingen sådan ursäkt gälde för det oattiska
språket i byzantinernas lagsamlingar, hvilkas afvikelser från
den ortodoxa romerska normen icke skärskådades under
den historiska utvecklingens synvinkel, utan helt enkelt
fördömdes såsom vanställande öfversättningsfel eller ologiska
missförstånd af de ursprungliga rättsinstitutens grundtankar.
Än värre utföll domen öfver den egentliga literaturen. De
byzantinske kronisterna kunna i stilens jemnmått och
elegans icke på långt när jemföras med Herodotus eller ens
Polybius, den forngrekiska syntaxens finheter gå allt mer
förlorade under deras klumpiga händer, barbariska låneord
och egenheter, som från den klassiska grammatikens
ståndpunkt måste anses rent af som språkfel, färga i allt
ymnigare mått deras framställning, ju mer man närmar sig
Konstantinopels eröfring. I poesien utplånas småningom
medvetandet om de metriska lagarne, den entoniga versen
bygges till slut helt och hållet på accenten som i de
moderna tungomålen, och till och med rimmet gör sig på ett
allt mer oroväckande sätt gällande. Den återuppväckta
antikens målsmän gjorde icke en gång någon rättvisa åt
de byzantinske skriftställare, hvilka tydligen vinnlagt sig
om att ställa sig de klassiska mönstren till efterrättelse.
Under det att man sjelf latiniserade reformationstidens
historia med ett ängsligt och puristiskt undvikande af nyare
termer och benämningar, förlöjligade man det alldeles
analoga sträfvandet hos somlige byzantiner att använda
forngrekiska ord och beteckningar för samtida företeelser.
Deras försök att efterhärma Sophokles eller Lucianus i
sjelfständiga stilöfningar bränmärktes som brottsliga
förfalskningar till efterverldens förvillelse. Ja, filologernas
förakt gick stundom så långt, att man icke ens ansåg det
löna mödan att egna samma omvårdnad åt det korrekta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
