Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Literatur - Grefve Lillie, anm. af Sr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 literatur.
Redau i scenföljden framglimtar ett försök att måla de krafter,
som verka omslaget i bufvudpersonens tankegång och väcka hans
tvifvel på rättmätigheten af adelns tillvaro såsom särskildt riksstånd.
Men detta försök är så famlande. Den inre striden stiger icke
fram med tillbörlig relief. Huru mycket mera dramatisk hade
icke hela akten blifvit, om grefven i sin monolog först hade
uttalat sitt förakt för sådana invändningar mot reformen som
Adlerbrandts, derefter, när han börjat sitt "tal, afbrutit sig sjelf
med tvifvelsmål på sina egna ords ofelbarhet, vidare, när han ville
apoteosera adeln, dragits till tanken på denna Maria, som egde
sinnets adel i högre mått än någon af de förnäma damer han kändet
och slutligen genom Ulfs öfverdrifna ros af adelsväldets gyllne
dagar och öfverdrifna nedsvärtande af nutiden, ytterligare
rubbats i sin tro på det bestående! Då hadé monologen blifvit,
hvad han bör vara, ett samtal mellan åe i menniskans bröst
kämpande tankarne. Då hade äfven scenen med Sunder fått sin
rätta verkan. Den hade icke blott blifvit en vänskaplig dispyt
utan praktiska följder, den hade gifvit grundskottet åt grefvens
adelstro, och förhänget hade fallit öfver en strid, som, ehuru
icke afgjord ännu, gaf hopp om den skönaste af segrar, segern
öfver sig sjelf. — Hvarför har då icke förf. gått så till väga?
Emedan han icke ville offra den stora monologen i dess
nuvarande skepnad, utan föredrog det pikanta i sak framför det
konstnärliga i form. Det låg honom mer om hjertat att
återgifva det, som verkligen sagts, än att gifva det, som Lillie
kunnat och bort säga för sig sjelf. Statsmannens intresse fick
försteget för skaldens.
Nar Lillie icke tager något varaktigt intryck af Sunders
ord — han har sjelf ofta gjort sig dylika inkast — måste det
vara de »förnuftsskäl» han får höra under debatten på
riddarhuset, som verka hans förändring. Men hvilka’ dessa skäl äro och
huru de gripa honom, varder icke uppenbaradt. Hela hans
omvändelse ligger alltså i dunkel. Derigenom nedsjunker han för
vår föreställning till en af de geléeartade naturer, som ej veta
hvad de vilja. Han förvärrar ytterligare sin sak, när han efter
den stora frågans afgörande kommer ut från riddarhuset och
omtalar huru han der betett sig. Det är illa, att han »affallit»
omotiveradt; men det är värre, att han affallit odecideradt Hade
han blott kastat sitt förra tal på elden och hållit ett nytt, ett
ljungande, för reformen, men han har tigit. Visserligen har han
röstat ja; men han är oviss, om det är vår Herre eller
djefvulen, som förmått honom dertill. »Jag var väl icke så feg»,
säger han, »att jag undandrog mig pligten att rösta, men jag
bekänner att jag i dag icke kunnat undertrycka den önskan att
komma i minoriteten, vare sig att jag komme att rösta ja eller
nej; blott för att undgå ansvaret att ha bidragit till utgången,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
