Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Polemik - Förklaring af C. W. Blomstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 POLEMIK.
kulerna, ohämmade i Bin fria rörelse, ordna sig till kristaller
med sina i all sin ändlösa vexling strängt regelbundna och
matematiskt bestämbara former. Men härmed är litet vunnet,
då frågan blir om de naturens stora riken, der till den döda
materiens krafter den nya factor tillkommer, som vi beteckna
med ordet lif, och der den organiserade cellen blir det nva
byggnadsmaterial, hvaraf efter helt nya anspråk på skönhet och
stilriktighet formerna skola uppbyggas. Med den oerhörda
rikedom af vetande om naturens krafter, som blifvit vår tids ära
och berömmelse i jemförelse roed dess föregångare, borde inan
väl kunna fordra af naturforskaren, att han säger oss, hvad
lifvet är, och låter oss veta vilkoren, hvarunder kolföreningarnes
molekuler, lösgjorda från tvånget af kristallbildningens lagar,
sluta sig tillhopa till en cell med dess på samma gång gifna
kraft att med tillgodogörande af utifrån gifven näring ur sig
alstra nya celler. Väl har svaret på den första frågan ej
uteblifvit. Man betecknar bittida och sent talet om en lifskraft
som en längesedan öfvervunnen ståndpunkt och finner allt
tillräckligt förklaradt med det nyvunna mäktiga slagordet om
krafternas enhet, som inom så många andra områden visat sin
ofelbarhet, men, göra vi behörig skilnad mellan orden och ordens
inuehåll, finna vi lätt, att dermed knappast en flik blifvit lyftad
af den skummande förlåt, som sedan årtusenden tillbaka så
envist täckte lifvets hemlighet. På den andra, dock så nära
liggande och så väsendtligen bestämmande frågan har ju svaret
uteblifvit. Om lifvets början veta vi till och med mindre nu
än man för längesedan trodde sig veta. Allt hvad vi af
erfarenheten — naturforskarens enda säkra ledstjema — i denna
del lära, är, att lif är vilkoret för lif. Naturforskaren sjelf —
förutsatt, att ej öfverskattandet af det myckna han redan v$t
förhindrar honom alt inför det stora publikum erkänna sin
okunnighet — måste vara den förste att medgifva, att motsatsen
mellan lif och död, organiskt och oorganiskt ännu alltjemt står
oförklarad, huru mycket än lifvets yttringar och dess sätt att
verka med hvarje dag allt grundligare genomforskas. Ej under
då, om han, tydligen med samma förutsättning, ej tilltror sig
att med de medel, som stå honom till buds, lösa motsatsen
mellan själslifvet och sinneverlden eller till sist den ännu högre
mellan den skapande ande, hvaraf allt beherskas, och skapelsen
sjelf. Ar åter orsaken till svårigheten att lösa spörsmål som
dessa helt enkelt att söka deri, att menniskan sjelf är en länk
i skapelsens kedja, låt också gerna vara den högsta ibland dem,
och sjelf på* en gång en andens och materiens uppenbarelse, blir
visserligen utsigten ringa, att de öfverhufvud taget endast med
hjelp af mensklig forskning eller å andra sidan endast genom
mensklig tankes arbete någonsin kunna fullt lösas, utan att, äf*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
