Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATUR. 65
har rätt att hålla sig blott till dess allmännaste karaktersdrag.
Till och med små knuffar mot geografi och historia verka icke
alltför störande. |
Helt annorlunda, om ämnet icke är sublimt. Det erbjuder
då ofantliga svårigheter för en nutida skald. Ty å ena sidan —
om skalden skyr för det bestämda och åskådliga i de företeelser
han har att skildra, för det egendomliga i uppförande, umgänge,
tänke- och uttryckssätt, så varder ovilkorligen hans framställning
matt och blek. Det komiska älskar en form, som i de minsta”
enskildheter är ett uttryck af ett visst verldstillstånd. Ar nu
detta verldstillstånd ett förflutet, så måste skalden underkasta
sig mödosamma studier, om han skall kunna måla det med träf-
fande sanning. Men å andra sidan sker, att ju strängare han
vinnlägger sig om trohet mot historien, dess mera kommer han
bort från sin egen samtid. Man går till ett konstverk för att
skåda och njuta det sköna, icke för att studera historia. Är det
skildrade verldstillståndet främmande för allmänheten, så har hon
svårt att fatta skaldens framställning och än mera svårt att följa
den med hjertats odelade värme. I känslan af dessa svårigheter
hafva de store gamle för lustspelet alltid valt ämnen ur sin
egen tid, då de deremot för sorgespelet och hjeltedikten vändt
sig till förgångna åldrar.
Jag har härmed visat, att det är en vansklig uppgift hr
Strindberg förelagt sig, när han i en komedi sökt skildra en
tilldragelse ur medeltidens borgarekretsar. Jag vill tillägga, att
dess lösning lyckats honom såväl :som öfverbufvud var möjligt.
Hans grundliga kännedom om den tid han velat framställa faller
strax i ögonen, äfvensom hans stora förmåga att klart och be-
stämdt återgifva hennes lynne. Ett forntida skrågille träder i
sina ålderdomliga former fram för vår inbillning, vi se det i
dess styrka och svaghet, i dess arbeten och fester. Dessa grof-
huggna mästare, hvilkas språk dånar och drabbar som hammar-
slag, dessa älskande qvinnor, som i sin veka hjertlighet så tju-
sande sticka af mot de hårde männen, den godmodigt humoristi-
ske gamle domherren och hans gunstling, den för sin ädla konst
svärmande Sten, alla äro de liksom frambesvurna till nytt lif ur
sina mosshöljda grafvar. Genom ord och handlingar, som noga
öfverensstämma med tiden och otvunget framgå ur de gifna för-
hållandena, lägga de fram sin andes innehåll. Fornartadt är
äfven det motiv, kring hvilket handlingen vrider sig, uppletandet
af gillets gömda hemlighet. Hon är målet för mästarnes åstun-
dan; den som har henne, han är rätte mannen att resa Upsalas
stolta domkyrka. Naturligtvis är det åldermannens pligt satt
känna henne, ty honom tillhör hela arbetets ledning. När nu
den gamle Hans är bruten och slö, knuffas han åt sidan af sin
Ny Sv. Tidskr. I : 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
