Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Literatur - af Wirsén, Nya dikter; von Qvanten, Dikter; Meyer, Literärt album, 3:dje årg., anm. af A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 LITERATUR.
och dåsighetens slapphetssömn förjaga
med bild af forntidslif och forntidssaga.
Ack, det är kanske redan elfte timmen,
fast I det anen ej och ej förnimmen!» —?
Skalden blir oss skyldig svaret på vår fråga.
Vi råkade nämna ordet hellenism, en egenskap, som man
ej sällan hör tilldelas Wirsén. Vi måste tillstå, att vi ej för-
mått upptäcka densamma. Det harmoniska, friska, positiva och
obrutna, som man plägar fatta under detta begrepp, är honom
tvärt om i allmänhet främmande, och ban hör i grunden till de
brutna skaldenaturerna, aflägset erinrande om Stagnelius, den han
äfven i språkets fulltoniga musik kommer närmast. Det är icke
ur det grekiska tidehvarfvet han med förkärlek hemtar sina an-
tika ämnen, det är ur det romerska efter kristendomens brytning
(»På Capri», »Aster»), och hos Böttigers sångmö framhåller han
visserligen den attiska profilen, men ännu starkare det »urbana»
draget. I hans prisande af lefnadsnjutningen ligger ock stundom
något romerskt raffineradt och elegant, och Flaccus står honom
onekligen närmare än Anakreon. Af samma skäl måste vi bland
de båda sagorna sätta den djupt rörande och vemodigt sköna
»Aster» högre än »Trollspöt», hvilken med all sin praktfulla poesi
och sitt tjusande sjelfsvåld icke synes oss ega den riktigt naiva,
italienska färgen. Sinligheten är dertill alt för skygg och för-
finad, icke så tveklös, munter och urkraftig som hos »Orlandos
skald», den förf. förgäfves anropar, ty Ariosto har för visso icke
ansett sig behöfva göra ett slags ursäkt som denna:
»Jag trott naturens lätta sjelfsvåld vara
det samma som naturens oskuld bara» —
ej ens för långt värre nuditeter (se t. ex. Orlando furioso, VII;
VIII, X m. fl.). Det vackraste i Trollspöt är’ skildringen af de
älskandes flykt. Med denna borde emellertid sagan vara slut,
tillägget om den anstolta farmodern är en episod af helt annan
färg, som stör kompositionens helgjutenhet.
Betecknande för den nyss nämda skyggheten hos Wirsén är
att han ur »Skyddsmagt» uteslutit en strof (nr 4), som ännu
förekom i Literärt album af år 1877, der dikten först offentlig-
gjordes, och som väl försvarar sin plats trots sin lätt sinliga
erotik. Sällan låter han sig gå i en så positiv lefnadslust som
i den redan nämda »8illéry», hvilken emellertid just derför hör
bland de mest friska och fullgångna.
Vi äro medvetna om att här ofvan hafva öfver Wirséns
skaldekynne uttalat ett omdöme, som i åtskilligt afviker från de
annars af pressen officielt hallstämplade, men som icke dess min-
dre med säkerhet delas af många. Derom torde åter alla vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
