Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I72 DEN NYNORSKA SPRÅKRÖRELSEN FRÅN SVENSK SYNPUNKT.
olikhet i språkfärg mellan danskan och norskan. En norr-
man vet att i uttalet skilja mellan enstafvelsebetoningen r
svålen (sv. farstusvalen) och svålenx (sv. svalan) mellan
bönnen (sv. bönen) och bönnen (sv. bönan), lömmen (en fågel)
och Jlömmer (fickan) o. s. v., en dansk har det första af
dessa uttal för bägge orden”. Såsom något hithörande kan
nämnas, att den finsk-svenska betoningen förhåller sig till
den högsvenska alldeles som den danska till den norska.
En finne har ej öra för skilnaden mellan t. ex. äxe/ (skuldra)
och åxe! (hjulaxel), eller mellan fållex (plur. af fall) och
fållen (part. pret. af falla).
JPR
Hvad nu först ljudläran angår, så visar sig en genom-
gripande olikhet i norskan och danskan i afseende på de
ordstammar, som innehålla s. k. muta. Man frestas att säga,
att i dessa fall en ljudskridning eger rum mellan de bägge
språken. Norskan använder nemligen såsom regel i mid- och
utljud — i full öfverensstämmelse med svenskan, gammal-
norskan och den äldsta danskan — hårda konsonanter (&, p, 2),
der nydanskan har mjuka (gg, 6, d). Ehuru uttalet i detta
fall är obestridligt, har dock den danska rättskrifningen
länge och väl gjort sig gällande och gör det till en del
ännu, ett förhållande som vållar en betänklig dualism mel-
lan det norska tal- och skriftspråket. Riktigheten af den
fonetiska rättskrifningen (särskildt af hårda konsonantljud) gör
sig dock allt mera erkänd i Norge, och den är redan så godt
som genomförd i fråga om ortnamn, åtminstone sådana som
tillika äro nomina appellativa. I hög grad har P. A. Munchs
karta öfver Norge bidragit att på detta sätt stadga det
vacklande stafsättet. Sålunda finner man numera nästan
uteslutande Akershus (förut Agerskus, Aggershus), Rings-
aker, Vikedal, Eker, Brevik, Piperviken (ett distrikt af Kri-
+ Visserligen göres äfven i danskan, isynnerhet i det högre föredra-
get, en liten skilnad i uttalet af sådana till det yttre lika ord som de ofvan
anförda, men denna skilnad är ingen skilnad i afseende på »tonelag» all-
denstund bägge falla inom området för den akuta betoningen. Se härom
7. Storm »Om tonefaldet (tonelaget) i de skandin. sprog» (i Kristiania Vi-
densk. selsk. forhandl. 1874;.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
