Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - En blick på det svenska riksdagsskicket, af Emil Svensén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 EN BLICK PÅ DET SVENSKA RIKSDAGSSKICKET.
Just inom dessa län har det äfven visat sig svårast att
finna lämplige kandidater till första kammaren. Det saknar
ej sin betydelse, att af de 58 ledamöter, som 1879 suto i
kammaren för dessa län, ej mindre än 24 — så vidt vi
räknat rätt, ty valstatistiken lemnar härom inga upplysnin-
gar, — bodde utom valkretsen, hvilket deremot var fallet
med endast 10 af kammarens öfrige 78 ledamöter.
Orsaken till de valbares ojemna fördelning får väl när-
mast sökas i det kända förhållandet, att i Sverige jorden
är delad på många händer, hvadan få stora gods finnas,
under det de stora förmögenheterna hufvudsakligen påträf-
fas i städerna. Men det torde ock kunna sättas i fråga, om
riksdagsordningens författare riktigt träffat den gräns, hvar-
inom »förmögenhetens konservatism» bör sökas. Detta slags
konservatism lär väl ej så mycket bero på förmögenhetens
storlek, som på den tryggade ställning i samhället, den gif-
ver sin egare. I medvetande häraf har ock census till an-
dra kammaren blifvit satt betydligt lägre för fastighet än
för inkomst. Med första kammaren har detta ej iakttagits,
utan census gjorts lika hög för fastighet som för inkomst,
kapitaliserad efter fem för hundra. Den skenbart låga
census för inkomst höjes dock faktiskt derigenom, att mån-’
ga på grund deraf valbare aldrig skulle vara i stånd att
utan arvode taga plats i första kammaren. Häraf följer
. ock den förut antydda svårigheten för en del landsting att
finna representanter inom eget område.
Härtill kommer ytterligare den motsats, som i sjelfva
grundlagen är nedlagd mellan väljarne och de valbare.
»Då majoriteten bland de politiskt berättigade har i sin
makt att tillsätta båda kamrarne», säger frih. De Geer,
torde det icke heller vara obilligt, om den i valet af den
ena kammarens ledamöter inskränkes till dem, som icke
uteslutande representera denna majoritets egna intressen>.
Men hvarje valförsamling söker helt naturligt att hos dem
den önskar välja i högsta möjliga mån återfinna sina egna
syften och intressen. Följaktligen skall den städse sträfva
att undanrödja eller så vidt möjligt kringgå alla deremot i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
