Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Skönliteratur - Nordiska folksagor i medeltidsdrägt, af Gustaf Cederschiöld - Om en konungsson och hans mästare - Om en fläsksida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
nordiska folksagor i medeltidsdrägt. 22 i
Sedan försvinner han, men konungens hälsa kommer igen sa
fort, att det tyktes vara rent förunderligt.
Därefter lefver han hundra år till i heder och lycka, men
dä är han vorden tung af ålder, lutad och lam, och är led
vid att lefva längre. Han låter nu kalla samman alt storfolk
i landet, och däraf varder ett mycket manstarkt ting
försam-ladt. Där varder konungastolen uppsatt, och konungen ledes
dit af sina män. Han kungör då sin sista vilja, både om
konungadömet och om andra ärenden, gifvande tillika åt sitt
folk visa råd och faderliga lärdomar, att frukta Gud och
hålla landets lag, som gode höfdingar af forno stält fast.
Efter detta ting lägger sig konungen i sin säng midt på ljusa
dagen och beder, att presterne må gifva honom sakramenten.
Och när detta var gjordt, som sig borde, omtalar han för
sina förtrogne vänner alt det, som tilldragit sig mellan honom
och hans mästare, och säger sedan: »Kom nu, mästare! och
hör pä, huru jag lyktar min bön, som du tillstadde mig
fordom! nu är jag redo.» Den gamle kommer på stunden;
konungen börjar då med bönen »Och förlåt oss våra skulder»,
och knapt hade han sagt amen, förr än han var död.
Om en fl&sksida.
Det säges, att i en skog i Danmark lågo tre tjufvar;
en hette Ond, den andre Värre och den tredje Värst. För
dessa namn gjorde de skäl till fyllest, ty de öfvade stölder
och drap utan häjd. De hade bygt sig en stuga i skogen,
och samlade där hvad de stulo och rånade.
När de nu länge förehaft slikt oråd, talar Ond en dag
till sina stallbröder: »Det lif, som vi föra här,» säger han,
»likar mig icke, och jag tror, att de hafva rätt, som hålla oss
för det värsta afskum i Danmarks rike. Därför vill jag icke
längre vara med om rån och stölder, utan se till att fa min
föda på annat sätt; och jag råder eder att göra som jag, ty
det är likt djäflars gärningar att lefva af mord på saklöse
män.» De svara och säga, att han gärna kan fa dra’ så
långt vägen räcker. Ond svarar: »Om det skulle träffa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
