Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
t ett misstag.
något som lätteligen händer på längre resor med de personer, med
hvilka man förut gjort bekantskap. En afton beslöto vi att se
Colosseum i| månsken. Vi voro ett stort sällskap, herrar och
damer. Vi begåfvo oss dit från en gemensam mötesplats. Den
jättelika ruinen ter sig särdeles anslående vid månsken, och vi
grepos nu alla däraf. Jag vandrade omkring vid sidan af ert Ting
intelligent miss, som meddelade mig sina iakttagelser och
anmärkningar öfver Roma och dess märkvärdigheter. Hastigt lade hon
handen på min arm och utbrast: »Se, se, Dika är här i Colosseums
ruiner!» Det var verkligen hon — statyen själf satt där orörlig i
månskenet. Hennes profil aftecknade sig skarpt mot nattluften,
ansigtet var marmorblekt, dragen lugna och stränga i hela deras
antiken liknande regelbundenhet. Men öfver hennes hufvud låg
ett mörkt draperi. Det dröjde verkligen, innan vi hade fattat, att
det var ett lefvande väsen, som ensamt glömt sig kvar där i
ruinen. Efter någon stund beslöto vi oss att tilltala den främmande,
som vi antogo vara någon turist, som vågat sig ut utan cicerone
och ej mera trodde sig * ensam hitta hem genom Romas mörka
gator. Vi ville erbjuda henne våra tjänster, om^ hon vore i behof
däraf. Damerna voro synnerligen ifriga, att vi skulle närma oss
henne, men ingen ville vara den förste. Slutligen sade en af dem:
»Ni, herr arkeolog, som så lifligt beundrade Dikä i
Parisersalongen, borde väl vara den förste att ställa Eder till hennes disposition,
då hon uppträder på en plats, som onekligen pasàar henne bättre».
— De andra instämde. Sålunda utvald af hela sällskapet gick
jag fram till främlingen, aftog min hatt och tilltalade henne på
engelska. Jag nämde om min och mitt sällskaps förmodan och
erbjöd mig att ledsaga henne till hennes hem. Hon spratt först
upp vid mina ord, men lugnade sig snart och svarade mig sedan
på italienska, att hon väl förstode, men icke talade engelska, att
hon vore oss tacksam för den artighet, som vi visade henne, men
den vore emellertid alldeles öfverflödig, då hon bodde föga aflägset
därifrån och plägade ofta vandra omkring vid månsken i ruinerna.
— Ingenting kunde jämföras med hennes klangfulla melodiska
stämma, och jag kände mig verkligen ledsen, då hon tystnade.
Jag gjorde min ursäkt för att jag stört henne. Hon besvarade
den med en böjning på hufvudet och vi gingo. Jag var underligt
förströdd och tankfull. En halft förgäten historia, som jag hört i
Paris om Dikä-statyn och den unge bildhuggaren, hvars första och
sista verk det var, genomflög min hjärna. Redan då önskade
jag»-att få återse denna unga kvinna och att lära känna henne. Jag
återsåg henne emellertid icke. Jag ströfvade omkring i gallerier
och museer, bland minnena från det gamla Roma, och på det nya
Romas gator och öppna platser, men ingenstädes såg jag min
Dikä. Så vardt det jul. Skandinaverna samlades för att fira
julaftonen på ett så mycket som möjligt om hemlandet påminnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
