Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Skönliteratur - Ett Misstag. Berättelse af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett misstag.
287
— »och jag själf har visserligen för ett ögonblick blifvit mätt af
förvåning, men nu känner jag mig hungrig som en glupande ulf.
Men vänta i alla fall icke på mig!» fortsatte hon och bredde sig
en smörgås, — »vänta icke på mig!» Hon började ata. De öfriga
lemnade snart rummet.
»Du har intet hjärta, Julie», — sade Stephanie och drog upp
sina penslade ögonbryn, då hon gick förbi sin syster».
»Ja, så», svarade denna med munnen full. Men därpå sprang
hon upp. /— »Har är ännu ett bref från Gerhard», — sade hon,
— »det har jag alldeles glömt. Kära Sigrid, det ligger i mitt
rum — gif det åt mamma!» — Hon fortsatte åter sin måltid.
Sigrid sprang snabt uppför trappan och in i Julies rum.
Hunnen dit prässade hon med en krampaktig rörelse händerna
mot sina tinningar. Hon hade ju länge väntat det. Gerhard
hade ju knappast märkt, att hon fans till, hon hade aldrig hoppats
något Men ändå — det var smärtsamt, nästan öfverväldigande.
Det måste likväl uthärdas — tyst — så att ingen märkte det.
Hon drack ett glas vatten och kastade en blick i spegeln.
Nej, hon såg ej ut som vanligt. Hon gick ett hvarf omkring i
nimmet — Ja, nu såg hon ut, som hon plägade. Nu kunde hon
trygt gå ned med brefvet — och hon gick.
Brefvet till öfverstinnan var helt kort. Det hänvisade dels
till en föregående skrifvelse, som Gerhard afsändt till sin styfmor,
dels till det bref, som Julie nyss uppläst, och slutligen till snart
förestående muntliga meddelanden. Gerhard yttrade sig föga om
sin fastmös personlighet, hvaremot han lätt vidrörde hennes
familjeförhållanden. Hon hade uppväxt ensam och öfvergifven.
Hennes mor, som var italienska, dog, då hon var få veckor gammal,
och hennes far lefde endast till hennes tionde år. Vid sin död
anförtrodde han dottern, hvars anlag han började ana, till en
gammal vän, som var målare, och i dennes atelier kan man säga,
att flickan växte upp. Det var en helt annan atmosfär än i ett
nordiskt hem. Med denne sin fosterfar hade hon besökt norra
Europa och äfven vistats någon tid i Sverige, som hon dock
ansåg för sitt rätta fädernesland. — »Jag är viss på», — slöt
Gerhard, — »att det skall blifva en glädje för min ömma mor att
låta henne erfara, hvad en moders vård och kärlek är» —
Öfverstinnan var rörd. — »Ja visst vill jag vara en mor för
henne», — utbrast hon snyftande, — »om hon blott vill låta mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
