Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 s
DE ELEUSINSKA MYSTERIERNA.
högste guden är fader i himmelen [sanskr. dyåus pitar, gr.
Zevg TtarrjQ^ lat. Jupiter]. Detta oändliga väsen var emellertid
för den älsta religiösa åskådningen fullkomligt obestämdt och
obegränsadt och betraktades väl så till vida såsom blott ett
enda. Men från denna älsta dyrkan af ett enda gudaväsen
gjorde människan snart ett bedröfligt affall: den ursprungliga
monoteismen öfvergick till en naturreligion, som öfverflödade
af gudomliga väsen. Ty vid enheten hade den mytbildande
fantasien svårt att hålla fast. Den uppfattade nämligen det
gudomligas uppenbarelseformer såsom verkningar af olika
själfständiga gudamakter, och därigenom uppkom till sist
denna oändliga mångfald inom gudarnes verld, som vi äro
vana att tänka oss, då vi tala om den grekiska mytologien.
Emellertid hade denna mytologi utvecklat sig på ett för
grekerna särskildt kännetecknande sätt. Under det att
orientens öfriga folk hafva gifvit sina gudar råa gestalter af alla
slags djur, fästade sig den grekiska folkanden bland
naturföreteelserna företrädesvis vid människan själf, som så småningom
blef måttet för den religiösa fantasiens alstringar. Gudarne
antogo mänsklig form, och i de homeriska gudagestalterna är
det människan själf i alla hennes växlande förhållanden, som
vi finna återgifvas. De saliga gudarnes glada olymp är
befolkad af idealiserade människor; och de gamla
naturgudom-ligheterna hafva i den homeriska religionen undergått en sådan
ombildning, att man till cn början ej så lätt känner igen dem.
I de två stora homeriska diktverken — Iliaden och Odysséen —
är gudaverlden en fullkomlig afbild af människoverlden, och
människornas förhållande till dessa gudar, som ofta, liksom
jungfru Maria och helgonen under medeltiden, personligen
visade sig för dem och bistodo dem med råd och dåd, är helt
förtroligt. Det händer ofta t. ex. i Odysséen, att Odysseus
eller Telemak träffar en främmande man och, oviss hvem
han kan vara, frågar honom, om han är en gud. Herodotos
påstår, att det just är Homeros och Hesiodos, en skald som
lefde något senare än den förre, hvilka »för hellenerna
besjungit gudarnes upphof och gifvit dem benämningar och fördelat
hedersgrader och förrättningar bland dem samt antydt deras
skapnad.» Ehuru denna Herodots uppgift omöjligt kan vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
