Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta är tre argument, som säga oändligt mycket. Jag skulle
önska, att de herrar deputerade, som försvara religionens enhet,
fästade en allvarlig uppmärksamhet vid dem. Jag skulle önska att
de frågade denne fläta, hurudan den kalla rysning varit, som
genomilat den människa, som den en gång tillhört, när bålets låga
slog upp och höjde sig öfver offrets hufvud; jag skulle önska, att
de frågade detta stackars refben, huru en gång den olyckiige
judens hjärta klappat mot detsamma; jag skulle önska, att man
frågade detta stycke järn, som kanske en gång var en munkafvel, huru
många verop, huru många jämmerskrin, det kväft, och huru det
oxiderats, när det öfverhöljts af offrets blodiga andedrägt, — och järnet
hade dock nästan mera medlidande, mera hjärta, var mera
mänskligt än denna eländiga teokratis eländiga bödlar».
Sådana ord hade icke ofta hörts i den spanska
riksförsamlingen. De mottogos med stormande bifall.
Längre fram fortsätter han:
«Jag fritager all religion från hvarje fläck. Religionen är för
mig i sin ädla och upphöjda sträfvan hvit och ren som snön.
Hvad rår väl snön för, att, trampad af mänskofot, den förvandlas
till smuts». Han utvecklar sedan, huru, för att sanningen skall
kunna realiseras i historien och segra, en viss process är
nödvändig. Detta synes dunkelt och han utropar:
«Tillåten mig att med en bild utveckla min tankegång och
däri sammantränga, hvad jag annars vidlyftigare skulle behöfva
utveckla.
Han I sett dessa hvita moln, som sväfva på himlen, dessa
lätta skyar, som än uti djupa veck sänka sig ned i dalarne, än
sönderkrossas mot bärgens spetsar, än blygsamt betäcka himlens
blå? Hvad äro de? Vattenånga, vatten i minsta grad af täthet, och
i detta tillstånd tyckas de vara ingenting. I detta tillstånd tjäna
dessa himmelens moln till ingenting, de äro icke en kraft.
Vindens fläkt löser upp dem, en solstråle skingrar dem; de äro idéen,
som irrar omkring i tankens sfärer, de äro den vetenskapliga
spekulationen, som sväfvar hit och dit i abstraktionens rymder.
Det är skönt, det är vackert, det är löftesrikt, men — illusionen
talar också löftenas språk.
Men inneslut denna ånga i ett lokomotiv, gif detta lokomotiv
värme, gif det organism, gif det så att säga kött af metall, muskler
af järn, gif det hjul, och ställ det på sina tillbörliga skenor, och
detta, som tyktes maktlöst, som syntes en illusion, förvandlas i en
oerhörd industriell kraft, som bryter sig väg öfver afgrunder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
