Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
en modern spansk dramatiker.
med egoistiska intressen. En person som Lorenzo måste
alltid i samhället spela Don Quijotes roll och i sin idealism,
sin till det yttersta drifna rättskänsla, blifva ansedd för dåre.
Detta har Echegaray velat säga i <0 locural o santidad», och
han har etter vår mening sagt det på ett genialiskt sätt
Bedömdt med vanlig måttstock har detta drama
naturligtvis flera fel. Där finnes en och annan orimlighet,
åtminstone osannolikhet, såsom hela medaljongshistorien. Lorenzo
lider oförskyldt, man inser icke, hvarför han ovilkorligt skulle
få ett sådant slut. Slutet är för öfrigt upprörande, liksom
intrycket af det hela ovilkorligen till viss grad är pinsamt. Men
slutet är sant, det må nu vara estetiskt berättigadt eller icke,
slutet är sant för den, som har samma världsåskådning som
Echegaray, det är gripande, det är storartadt och onekligen
utomordentligt väl gjordt.
Laboulaye har, som bekant, användt samma slut i »Europé
en Amerique», men Daniel Lefebvre och Lorenzo äro två olika
naturer. Echegaray och Laboulaye hafva också till viss grad
haft ett mycket olika syfte med samma tankegång, liksom
naturligtvis handlingarne i Laboulayes bok och Echegarays pjes
icke på minsta sätt beröra hvarandra.
Mot karaktärsteckningen skulle man kanske kunna an*
märka, att isynnerhet Edvards personlighet är något matt.
Men Echegaray har concentrerat intresset på Lorenzo, och
hur lifligt, hur djupsinnigt har han icke skildrat honom! En
och annan scen, särskildt i första akten och 2:dra aktens 2:dra
scen äro kanske något långa och mindre väl gjorda, men huru
förträffliga äro icke de andra, t. ex. slutet af första och sista
akten eller den scen, där Lorenzo märker, att man tror
honom vara tokig! Och hur väl anlagd är icke konflikten mellan
två plikter hos Lorenzo själf!
Detta drama skulle häfda sin plats på hvilken teater
som hälst. På scenen gör det en storartad verkan. Intet
annat modernt stycke ha vi sett så väl utfördt på Theatro
Espaftol, som detta. I synnerhet var Madrids mest framstående
skådespelare Vico beundransvärd i framställningen af Lorenzo.
«0 locura o santidad» har blifvit en stående pjes på Theatro
Espaftol. Den gifves ärligen flera gånger och alltid för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
