Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Si»
literatur bref.
med ett leende, som visade, att skalden tog den för hvad den var.
en flyktig dröm, ett ögonblickligt infall, men här är den utmäjslad
med en monumental högtidlighet, utpenslad med ett ängsligt, nästan
borneradt allvar, som måste göra på enhvar läsare med
mottaglighet därför ett oemotståndligt komiskt intryck och som visar
grundbristen i Jacobsens diktning naken och uppenbar för hvar och en,
som kan se. Däremot är «Fru Fönns», oaktadt de;t magra ämnet
och den något traditionella psykologien, en liten mästerlig studie,
hvari författarens personlighet har kommit med. Han har med
verklig genialitet vetat att sätta sig in i moderns stämning
gentemot sina barn, och hennes sista farväl är återgifvet med ett
behag och en ädel enkelhet, som ännu en gång röjer, huru högt
Jacobsen kunde nå, om han ej så envist förälskat sig i ett skeft
och småfnaskigt konstideal.
Reinhardt Fra- Cirkus har intresse såsom en ytterlig men helt
följdriktig konsekvens, väl icke af vår realistiska poesi, men af vår
realistiska kritik. Om hvarje diktare, som dröjer vid milda och
veka stämningar och som finner tillvaron någorlunda drägligt
inrättad, skall fördömmas såsom en pjunkig. reaktionär romantiker,
om enhvar, som framdrager ett fult eller tragiskt’ missförhållande,
berömmes för sitt; mod och sin sanningskärlek, om lifvets
skuggsidor skola vara poesiens rätta ämne och det fula åtminstone indirekt
prisas såsom det sanna verkliga, och om alla dessa satser få
gällande kurs, så tir det helt naturligt, att en formtalang, en
©själfständig efterhärmare sådan som Reinhard naivt lystrar till parolen,
förläser sig på fransk naturalism, berusar sig i fulheten, som andra
diktare i skönhetsförtjusningen, och skrifver en bok sådan som
«Fra Circus», däri mänskligheten utan vidare förvandlas till en flock
lystna och brunstiga djur. Huru aflägset denna konsekvens än må
ligga från vår vänsterkritiks tanke, är den onekligen* föranledd af
dess ord.
Jämsides med den literära vänstern stå två författare, som i
ett och alt tillhöra den realistiska skolan, men som därjämte
afgjordt hafva vändt sig emot det realistiska partiet, nämligen den i
fjor aflidne redaktören Topsöe och Rudolf Schmidt. Topsöe, hvars
efterlemnade men oafslutade novell Slagne Folk utkom i år, är vid
sidan af J. P. Jacobsen vår mest afgjordt realistiska diktarnatur
och hans Jason och Nulidsbilledcr höra till det bästa skolan
har frambragt. Såsom psykolog hade han till och med sina
företräden framför Jacobsen. Hans människokännedom var
vidsträk-tare och allsidigare. Han var mindre benägen att draga vidt
gående slutsatser af ett enstaka intryck, och mindre intagen af förut
fattade meningar, tvang han mera sällan sin iakttagelse att endast
bekräfta ett redan uppgjordt system. I sin form stod han
Goldschmidt nära, och han var en mästare i att uppfånga och återgifva
de finaste och flyktigaste stämningar och intryck, i synnerhet på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
