Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
LIVARDA.
Mig än en kyss! ... en till! ... ja, tusen åter!
Jag ingen annan älskat i mitt lif!»
Livarda sjönk i engelns famn: «Hvi låter,
Min Gud, min Gud, du mig ej dö på nytt?»
Och plötsligt hörs i trädens kronor susa,
Som om till storm sig kvällens lugn förbytt:
Det engeln var, som upp till rymder ljusa
Med bleknad mö i sina armar flytt,
i
XII.
Och himlen öppen var. — Likt väldig flod,
Som sprängt den damm, som den i vägen stod,
Så bröt ur evigheten ljuset fram.
Men ned utmed dess breda böljor sam
En jungfrukor lik tåg af hvita svanor,
Och englar flögo kring i lätta banor
På detta haf af ljus, och sångens ljud
Af alla stämdes: «Ära vare Gud!
En själ igen han velat frälsa;
En stämma ny skall honom hälsa;
En lilja klädes åter i hans skrud;
Vår skara vinner än en systerbrud;
Hosannah! Ära vare Gud!»
Och vingad engel sågs Livarda bära
Ur djupet upp alt mera nära.
Men när till flickans öra sången hann,
Och evighetens sken mot henne brann,
Hon såg dit upp och frågte: cHvad för vimmel
Är detta, engel?» — «Barn, det är Guds himmel,
Som öppnas nu för oss! Ditin vi gå!»
— »Men lät du mig ej nyss förstå.
Att hundra år på nytt det skulle vara
Mitt straff att ned i skärseldspinan fara?»
— «0 barn, på jorden du en timme blott
Har lidit mer än all den skärseldslott,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
