Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3»
GUSTAF II ADOLF.
riksständer upphöra att kallas och som i England
Stuar-ternas strid med parlamentet upplågar, kallar han sitt folk och
hör dess röst, ger han åt den^svenska riksdagen dess lagstadgade
former och befäster dermed — den mäktigaste af Sveriges
konungar — Sveriges folkfrihet. Evig borde äfven derför dess
tacksamhet mot honom vara, när det läser sin historia vid sidan
af andra folks. Han, en konstitutionel konung på sin tids
ståndpunkt, är den som ger grundritningen till vårt
konstitutionela statsskick, sådant det blef på ståndsriksdagens skede.
De stora framstegen under hans reformbana inom statsrättens,
härväsendets, lagskipningens och förvaltningens områden äro
vunna igenom denna samverkan mellan konung och folk.
Och under denna, hvilka - framsteg på den materiella och
andliga odlingens fält: dessa städer, som han grundade till
nya härdar för handel och konstflit, dessa läroverk och denna
högskola, genom hvilka han lade en grund till hvad som nu
är Sveriges stolthet, vårt undervisningsväsen, äro de icke i
dag, då de fira hans minne, lika många ännu upprätta
ärofulla minnesmärken ej blott af honom utan äfven åt honom?
Skola vi klaga öfver det hårda tryck, som samhället bar
för att utföra för detta stora inre samhällsarbete, medan det
samtidigt också frambar sitt offer till lösningen af
verldshistoriska uppgifter? Samtiden har sjelf ej klagat så mycket
som efterverlden å dess vägnar. Den förstod sig bättre på
konsten att umbära; efterverldens konst har mera varit att
njuta. Mycket har Gustaf Adolfs Sverige lidit och
mycket umburit, — äfven deri en föresyn för följande tider, —
men också deruti har det ej stått allena. Det hade en
konung som delade sjelfva lidandet och det bar det med hans
sinne. Han och hans folk förtjena -mera att beundras af
efterverlden än beklagas.
Och minnet af hvad förfädren lidit och umburit, är det ej
också ett band, som fäster vid fädernejorden äfven så väl
som bragderna och segrarne?
Konungen och statsmannen, det är ena sidan af Gustaf
Adolfs offentliga personlighet: krigaren och fältherren är den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
