Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 l8
STRÖFTÅG I VÅR UNGA LITERATUR.
ty han älskar henne alltid och derför blir han hennes
makes vän.
Och han förblir oföränderligen den samme, jublande af
lycka öfver att få lefva endast för henne, att få bevitna
hennes makes ömhetsbetygelser och att få visa honom vägen till
den sällhet, som hon skall dela. När vågade han drömma
sig en sådan lott!
Ännu har han dock ej offrat allt för den sol, han tillber,
för den qvinna, som förr lekte med hans känslor och som
ännu har «sin lilla romani — det säger hon sjelf — med
honom. Alexis är i fara, han har böjt knä för Louise och
blifvit sedd. Då träder Erland fram med upplysningen, att det
var Jian, som knäböjt för Louise begärande hennes hand. Och
han bjuder den öfvergifna flickan ett hem, bjuder henne
vördnad och tillgifvenhet — kärlek kan han ej gifva henne.
Så slutar De förtryckte, som trots sin öfverdrifne hjelte
är ett ovanligt intressant och spännande stycke. Man har
anmärkt på, att det ej är slut, då ridån går ned, att det
saknas en femte akt, men hvad den skulle innehålla, det har
ingen upplyst oss om. Louise skulle väl vid närmare
besinning återtaga sitt löfte till Erland, som hon vet älskar en
annan, — men det kunde hon ha gjort redan i fjerde akten,
om det varit författarens mening.
Väl bygdt är hela stycket, osökt, raskt och följdriktigt.
I synnerhet är tredje akten riktigt utmärkt med sina lifliga,
omvexlande scener och präktiga bröllopsfigurer, den gamle
kommendören och den döfve komministern och Palmer och
de witzande marskalkarne med sitt innehållslösa pladder —
och som motstycke dertill Louises själsstrider och Erlands
oro och det lidelsefulla uppträdet dem emellan, då han tar
Alexis’ bref ifrån henne.
Det hela uppbäres af en dialog, hållen i fransk modern
teaterstil, så qvick och lekande, som intet samtal i
verkligheten är. Det är ett riktigt fyrverkeri af pikanta vändningar
och ordlekar, ofta — det måste medgifvas — skäligen sökta
och ibland väl barocka, såsom då Palmer påpekar skilnaden
mellan en älskarinna och en hustru: «Den förra är nektar,
den senare är — gift».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
