Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÖFTÅG I VÅR UNGA LITERATUR.
20S
teatern, der han råkar ut för sin förtryckare — direktören
— der han gör bekantskap med Falander och lär känna
Agnes, flickan af renaste guld. Hans kärlek till henne är
stockblind, han älskar henne, oaktadt Falander tydligt nog
upplyser honom om, hurudan hon är, och han fortfar att
kalla henne sin ängel, sin goda ande.
De öfriga figurer, som gruppera sig kring
hufvudpersoner äro trots den individualitet, som utmärker dem, alla
gångna ur samma degel. Alla resonnera de på precis samma
sätt, ha stora förråd af sarkasmer, hån och etter och slita
alla mycket ondt, emedan de svälta för sin idé hellre än de
offra sin heder, det vill säga, taga ett steg för att förtjena
sitt uppehälle.
Klaga göra de, mellan det de håna. Verlden är så
bitter, onda makter lura ut alla deras önskningar för att mota
dem och försynen roar sig med att förbittra lifvet för
menniskorna. Det fins endast ramlad tro och krossadt hopp här i
lifvet. Derför böra vi aldrig hoppas något cUtgå från att
det hela är en sophög, att menniskorna äro afskräden,
äggskal, morotstjelkar, kålblad, traslappar, så blir du aldrig
öf-verrumplad mer, förlorar aldrig någon illusion.» Så säger
Struve och samma åsigt har Falander, ehuru litet mera
upphöjd.
Att figurerna äto väl skizzerade behöfver q sägas.
Författarens penndrag erinra om åtskilliga af de franska
karika-tyrtecknarne, käcka, vårdslösa linier, aldrig ett streck för
mycket, ett par kraftiga drag, och så är cgubben» färdig.
Men nämde tecknares harmlöshet finnes naturligtvis ej hos
Strindberg, som tvärtom med omsorg raderar ut hvaije drag
af den beskaffenhet, att det kynde gifva någon försonande
lösning till bilderna. Han talar aldrig om, huru det gått till,
att de blifvit sådana de äro, och liksom hans teaterdirektör,
den f. d. vagnmakaren, tvingar sin slaf att uttala namnet
Pasqvale som Paskal, äfven om hela verlden utsäger det på
annat sätt, så ritar författaren af sina typer med puckel och
bockben, f ör det ha de.
Bilderna från landsortsteatern äro, fastän skildrande usla
karaktärer och vämjeliga förhållanden, ett stilistiskt
prakt-Ny Sv. Tidskr. 41c årg:* 4:e häft. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
