Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nordisk målarkonst.
6 OI
biverket, af de praktfulla drägterna med öfvervägande violett,
som dock äfven sträckt sig till personernas ansigten. Men de två
figurerna äro för små, framför allt skilja de sig icke tillräckligt
från de öfriga föremålen i rummet. Den döende drottningens
onaturliga ansigte, de våldsamma ställningarna, uppfattningen af
hela situationen leda tanken på Gustafve Dorés yra
sagoillustrationer. Någon förnimmelse af dödens allvar eller dess verklighet
får man ej, och på något afstånd verkar det hela som ett briljant
stilleben.
För öfrigt är inom hela denna art af konst att nämna endast
de två stora dukar, som pryda den svenska afdelningen, f
Krön-bergs »Kleopatras död» och C. G. Hellqvisis »Valdemar II
brand-skattar Visby». Den första anblicken af Kronbergs stora
komposition är imponerande. De betydande måtten, qvinnornas fägring,
färgernas friskhet och glans, drägternas och xlet öfriga biverkets
prakt, det konstnärliga — och man kan tillägga arkeologiska —
vetande, som talar ur den stora välordnade kompositionen, allt
samverkar till att framkalla ett rikt och mägtigt totalintryck. Vi
kunna sedan med stigande beundran egna oss åt ett omsorgsfullt
genomgående af taflans särskilda delar, de fint utmejslade nakna,
som representanter för de tre verldsdelarna karakteriserade,
qvinno-gestalterna, blommornas friska prakt, arkitekturens och den öfriga
omgifningens arkeologiska trohet, den blodröda dystra solnedgången.
Och dock förnimma vi ej heller här — lika litet som i Zahrtmanns
stycke, med hvilket detta har vissa likheter och Beröringspunkter—
det högtidliga intrycket af dödens närhet, ej den heliga rysning,
som griper oss, när Shakspeare skildrar den fagra drottningens sista
stunder. Äfven här är det psykologiska elementet svagt,
hufvud-personen och hufvudhandlingen framträder ej med tillräcklig skärpa
från den öfriga, i och för sig mästerliga, omgifningen. Intrycket
blir alltså hufvudsakligen dekorativt. Kronberg är en sjelfständig
konstnärsnatur, som ej hängifver sig åt någon af moderiktningarna
för dagen, utan pröfvar allt och väljer hvad som enligt hans åsigt
är det bästa, som ställer upp sitt eget mål och söker det med sina
egna medel. Märk t. ex. hans lilla mytologiska aqvarell eller de
små landskapsstudierna i samma teknik! Han är en aristokratisk
natur, som dväljes i egna rymder och på hvars läppar hvilar ett
<>di prof anum. Men han är också en mycket reflekterande natur,
hos hvilken förståndselementet, hvad man kan kalla det
lyriskt-retoriska — och detta är ett gammalt svenskt drag — starkt gör
sig gällande och binder känslan och entusiasmen. Det är öfver
hufvud i honom något af det elektriska* ljuset, som glänser och
glöder, men ej värmer. Men en konstnär är han.
Hellqvists figurrika skildring är äfven den ett slags lärdt
arbete, fullt af intressanta och väl målade detaljer, arkitektur och
drägter, vapen och silfversmiden. Det är ur denna synpunkt ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
