Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6l2 den nya teorien om shaksperes dramer.
skap ansågs högeligen ärofullt. Både drottningen och
riket-främste män försökte sig häri. Så ega vi dikter af Sir Philip
Sidney, Sir Walter Raleigh, ja af Bacon sjelf. Hvarför Bacon
således i detta fall skulle vilja mystifiera sin samtid, är och
förblir .oförklarligt, så vida man ej vill antaga att han afsett
ett literärt skämt à la Mérimée. Men någon anledning
härtill kan svårligen utgrundas. Skulle dock så vara, måste det
medgifvas att han varit angelägen att grundligt igensopa
spåren efter sitt bedrägeri, i det han dedicerat sina båda arbeten
Venus and Adonis och Lucrece till sin fiende, Lorden af
Southampton, en ifrig anhängare af Essex* parti. I fråga om
sonetterna^ synes han hafva varit ännu listigare. Redan fore
1592 måste han då och då hafva försett Shakspere med en
eller annan sonett, som denne dä fått i uppdrag att sprida
bland sina enskilda vänner, för att dymedels bereda jordmanen,
till dess att slutligen 1609 en tjufaktig boktryckare (månne
genom den sluge Bacons föranstaltande?) utgaf dem i en
samlad upplaga. Säkert är att Bacon då fullständigt vunnit sitt
syfte, ty ingen menniska betviflade att Shakspere varit
författaren, och i denna tro kunde man desto säkrare invagga sig.
som Bacon vårit nog försigtig att samtidigt under eget namn
sprida några smärre lyriska dikter, i hvilka ban (afsigtligt?)
visat sig såsom en ganska underlägsen skald, hvilken alls icke
syntes vara i stånd till några verkligt poetiska produktioner.
Att Shakspere enligt denna förklaring skulle — emot alla
samtida vitnesbörd — hafva uppträdt såsom en genompiskad
skälm, betyder mindre, men man måste beundra hans
skåde-spelartalang, som aldrig föll ur rollen i denna svårspelade,
nästan tjugoåriga komedi.
Vända vi oss från dikterna till skådespelen, blir teorien
ännu mera obrukbar.
Elisabeths tid egde ett lifligt intresse för den dramatiska
konsten, men inom denna gjorde sig två olika strömningar
gällande. Den lärda verlden, till hvilken Bacon med alt skäl kunde
räknas, önskade ett efter klassiska mönster bygdt drama, utan
egentlig handling, men med hufvudvigten på moraliserande
sentenser i Senecas stil. Såsom mindre värdefullt, men dock
passabelt, satfes det allegoriska hofdramat eller snarare hofiipp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
