Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T
Sven Nilsson.
L. vardt han trött omsider, den gamle vandringsman,
Till hvila sina ögon sist han lyckte.
Så slöts den långa lefnad, som nu till målet hann,
Till graf, som fridfullt famnar namn och rykte.
Han gifvit jorden åter hvad som till jorden hör...
Men domen öfver dödan man bland menskor aldrig dör.
Hans lif var ej en lusteld, ett fladdrande sken,
- Som slocknar brådt när vackrast det blänker.
Det var den lugna elden, med låga klar och ren,
Som rundt omkring båd’ ljus och värme skänker,
Ty forskande han sökte Guds skapelse förstå
Och af naturens gåtor den rätta tydning få.
Han ordnade det spridda, som saknat enhets band,
Och gjorde lag af dunkelt kända makter.
Det stora med det lilla gick samman hand i hand,
Och visshet vanns i förr ej sedda trakter.
Och folkens äldsta häfder, den gråa forntids natt,
De öppnade för honom sin tusenåra skatt.
Det låg i all hans gerning en trygghet och en ro,
Som kände han sig viss att seger vinna.
Hans tanke, stark och skarpsynt, lät aldrig det bero
Vid gissningar som halfvägs sanning hinna.
Och verlden såg med undran, hur säkert hvarf på hvarf
Han lade på den byggnad som nu är allas arf.
Ny Sv. Tidskr. 5:te årg:s 1:a häfte. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
