Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE nl
84 LITERATUR.
ye
-—
sina medmänniskors lif och öden, deras glädjeämnen eller sorger
och de förhållanden, hvaraf dessa mer och mindre direkt betingas,
endast såsom en fullkomligt opartisk åskådare, eller såsom man
från visst håll plägar formulera sitt yrkande, att han skall kunna
med psykologens kalla vetenskapliga lugn vända ut och in på sina
hjältars och hjältinnors själslif och dissekera sönder det samma, i
syfte att sålunda bringa i dagen några af dess innersta driffjädrar,
lifsvilkor eller utvecklingslagar. Utan tvifvel är äfven en sådan
sysselsättning mycket både nyttig och nödvändig, men omedelbart
åtminstone har den föga eller intet att skaffa med skaldens egen-
domliga kallelse. — Kort och godt altså: om ordet får tagas i
en någorlunda vid bemärkelse, synes det mig ingalunda vara ett fel
utan snarare tvärt om, att det finnes något slags tendens i dikten.
Men det är en stor skillnad på tendensdiktning och tendensdiktning.
Därvid kommer visserligen, å ena sidan, mycket an på tendensens
egen beskaffenhet, men också mycket, å andra sidan, på ett mer
eller mindre, på det sätt hvarpå den framträder och gör sig gäl-
lande, huru diktaren förhåller sig till densamma, om han förmår
att beherska den eller själf i sin ordning beherskas däraf o. s. v.
Men +: stället för att här försöka mig på någon utredning med
egna ord af dessa och dylika delvis ganska kinkiga gränsbestäm-
ningar, vill jag hällre till hr Strindbergs begrundande hemställa ett
yttrande i ämnet af den åtminstone tillräckligt utpräglade «venster-
mannen, Georg Brandes, i hvars arbete öfver Den romantiske skole
i Frankrig (Kjebenh. 1882) kan läsas följande: «Hvad man har for-
demt som Tendens, er ikke andet end Aarhundredets Aand, dets
Ideer, og disse Ideer ere i Lzengden al sand Poesis Livsblod. Hvad
man i Poesiens egen Interesse maa fordre, er kun at Aarerne, i
hvilke detta Livsblod ruller, og som gjerne maa sees blaanende under
Huden, ikke fremtrede spendte og sorte som paa en Forbitret
eller Syg.». (Anf. st. s. 527).
Det är väl icke mycken utsigt därtill, att sådana ord skola
tagas ad notam af hr Strindberg, åtminstone för ögonblicket, då
ban nyligen på ett så högst betänkligt sätt än ytterligare ökat listan
på sina redan förut både många och svåra förlöpningar — för att
nu icke nytja något kraftigare uttryck — och då han till yttermera
visso låtit sig angeläget vara att beledsaga sin sista bok med den
trotsiga förklaringen, att han för ingen del vill ge något löfte om
bot och bättring (se förordet). Så mycket sämre för honom själf!
Emellertid vill man åtminstone i det allra längsta ogärna uppgifva
hoppet därom, att hans alldeles oskäligt långvariga Sturm-und
Drang-period likväl förr eller senare måste få ett slut, för att
lemna rum åt en mera normal, mera lugn och harmonisk utveck-
ling af de rika möjligheter, som han onekligen en gång burit inom
sig och väl ännu icke hunnit att alldeles förskingra.
Reinhold Geijer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
