Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 SEGERSVÄRDET.
Segersvärdet var nu ändtligen så godt som färdigt. Brö-
derna i Trymhem kunde nästan på dagen förutsåga, när
Valand skulle lägga sista hand vid det. Men under tiden
var han ensam i Ulfdalarne. Idun klädde sig i svaneskrud
och flög mot norr. Hon ville vara hos honom hans sista
aftnar vid Ulfsjön och följa honom, när han begaf sig derifrån,
omgördlad med det vapen, på hvars udd Åsgårds öde skälfver.
När Idun genomilat den isande rymden öfver frostbergen
och nalkades Ulfdalarne, hade natten inbrutit, och månen,
ännu ej fullgången, lyste öfver skog- och snövidder. Intet
sken förmärktes på himmelen från Valands smedja. —
Valand hade tillbragt större delen af denna dag på jagt.
Segersvärdet bar han vid sin sida. Det egde redan alla de
egenskaper han kräfde af det som vapen; blott några pryd-
nader, sinnrikt tänkta, återstodo att göra. Mot aftonen åter-
vände han på sina skidor, trött af färden, med en pilgenom-
skjuten björn på skuldran. Under jagten hade han uppsökt
Grane, den trogne hästjetten, och tillsagt honom att hålla sig
i grannskapet af Ulfsjön. Grane plägade ströfva vida om-
kring; stundom slöt han sig till Mimers hästhjord, när denna
drifvits upp ur underjorden, för att sola sig. Fånga honom
kunde ingen, men han kom frivilligt, när Valand eller Idun
kallade honom, och det enda betsel han tålde var det, som
förfärdigats af hans herres hand.
Hemkommen lade Valand grenar och ris på äriln, tilla-
gade af jagtbytet sin aftonmåltid, satt sedan och såg in i den
sjunkande och falnande brasan och tänkte på sina omätliga
framtidsuppsåt och på sin älskade. Eldskenet glimmade på
de sjuhundra guldringar —- till tio tolfter på hundradet —
som han upphängt på ett snöre i salen och hvilkas antal
mätte tidens gång. Han steg upp och talde på dem de veckor
han tillbragt i Ulfdalarne, två ringar för hvarje vecka. Då
saknade han en ring, — den ene af de två, från hvilka de andre
droppat. Ingen annan än Idun, så tänkte han, har kunnat
skilja den - ringen från de andra. Hon är kommen, men döl-
jer sig för mig, för att jag i morgon, när jag vaknar, skall
se henne vid min sida. Han anade icke, att Mimer med sö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
