Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 SEGERSVÄRDET.
— rr — . = er - ee — — sw
och vaner ryckte öfver Vimur mot den affällige Had. Han
besegrades i slagtning efter slagtning, trots sitt dödssökande
djerfva mod, och irrade .nu flyktig i det inre af jettelandet.
Den sist uppflammande lågan af detta krig hade sjunkit ned
igen och syntes slockna.
VIL.
Od och Mann. Od kommer till Asgård.
Mimer skyndade underrätta äserna om att segersvärdet
var försvunnet. Det var en för Åsgård förfärande nyhet.
Det är Odens egna ord, att gudaverlden under de dagarne
bäfvade på udden af Ods vapen. Hvem som tagit svärdet
uppenbarades genast, ty Manns öde var nu besegladt.
På vägen mellan Alfhem och Manhem, Borgarsonens rike,
är en stor skog, som var tillhåll för en af de få jettar, som
ännu egde bostad i Midgård, Vidolf; broder till Gymers herde.
Vidolf var vida känd som trollkarl, läkare och fader till många
völvor. Hans rykte var icke godt; dock hade han, likasom
Vagnhöfde och Hafle, kommit i vänligt umgängé med den
rättfärdige Borgar, och det var väl derför som Tors hammar
lemnat honom i fred. Han fick nu tillfälle att visa Tor
en tjenst.
Då Mann hörde, att Od med Valands yppersta svärd
vore att vänta, tog han en urtidsklubba, hvilken bland däti-
dens menniskor han ensam kunde svänga, ett heligt vapen
från urfädernas dagar, och red sin fiende förtröstansfullt till
möte. De stötte tillsammans i Vidolfs skog en dimmig höst-
qväll. Mötets utgång är snart omtalad. Urtidsklubban vid
första beröring med segersvärdet splittrad i spån, skölden så
äfven, brynjan uppskuren, Mann blödande ur ett djupt sår.
Han kunde ropat Tor till hjelp, men hade aldrig gjort det
förr och gjorde det ej heller nu. Han sporrade sin häst och
flydde —- flydde den enda gången i sitt lif: Detta svärd var
ju oemotståndligt som ljungeldenr. Hästen sprängde genom
töcknen mot ett svagt ljus mellan granarnas stammar. Lju-
set lyste från Vidolfs bostad, och denne, som märkte en för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
