Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 SEGERSVÄRDET.
en liknande ära: vintergatan kallades med ett af Slagfinns
namn, och fullmånen tecknades med bilder, som förtälja hans
och Bils barndomsäfventyr.
Oden stack Idun med sömntorn. Det sades vara till
straff, emedan hon, åsynjan, varit åsafadern olydig och med
Valand burit vapen mot gudarnes skyddsling Mann Borgars-
son. Men det var snarare välgerning än straff. Hon döm-
des att sofva länge, mycket länge. Uppvaknad skall hon
skåda som i ett aflägset fjerran hvad hon förlorat. Brage
har sånger och strängaslag, som mägta att lägga njutning
äfven i hjertats ve. Han skall sjunga för henne om Valands
starka kärlek och starka hat, och dagen skall komma, då
Urds oryggliga beslut går i fullbordan och Idun ger sin hand
åt de tröstande sångernas herre.
Någre vilja veta — ehuru de ingifna urtidsqvädena derom
ingenting mäla — att Idun skall sofva, tills en hjelte af Bor-
gars slägt kommer på Valands häst, väcker henne och lem-
nar henne till- helsning en armring af den älskades smide.
Till tack för denna helsning ger hon honom runkunskap och
visdomsläror, som göra honom till en den ädlaste och hjerte-
renaste bland svärdbärare. |
Ensam i .sin fjellboning väntade Skade på fader och mo-
der. De återkommo icke. Men hon såg Åsgårdsbron ned-
fild emot Trymhemsbergen. Hon gick då till Granes stall
och omtalade för honom hvad som skett och hvad hon anade.
Grane sänkte hufvudet i sorg. Hon smekte honom, tackade
för hans trohet och gaf honom lös. Derefter klädde hon sig
i hjelm och brynja och gick den svindlande väg, som Od
gått före henne. Åsgårdsporten stod öppen, och hon möttes
der af Sif och sina andra fränder. Hon sade sig hafva för-
utsett att hennes fader var död, och hon kom för att hämnas
honom. Men detta var ju omöjligt. Hennes sinne veknade,
när hon hörde, att gudarne ärat Valands minne och ville gifva
högsta bot för hans dråp. Nu, när de icke längre hade att
rädas för hans fiendskap, kunde de utan förödmjukelse ådaga-
lägga, att de alltid beundrat honom och uppskattat hans
tjenster, ehuru deras tacksamhet blifvit bortskymd af ett miss-
förstånd. Gudarne ’ tillbjödo henne åsynjans värdighet. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
