Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRELÄSAREN. 299
liten sammetskalott på hufvudet. Lampans fulla sken föll på
hans anlete. När vi nalkades, lyfte han på hufvudet och vände
det angenäma bleka ansigtet mot oss. Men hans ögonlock lyftes
ej — han var tydligen blind. Det renrakade ansigtet, den höga
pannan med de krusiga hvita lockarne, den svarta kalotten på
hufvudet passade förträffligt till den nästan furstliga företeelsen.
Lutande örat uppmärksamt åt det håll hvarifrån vi kommo, ro-
pade han i en genomträngande diskant, som illa likade sig till
hans välvilliga utseende: «Är det den döfva — eller den icke
döfva? De skämmas båda två. Den döfva vattnar väl hyacin-
terna eller hvad? Matar foglarne, ställer till rök och slår i
sönder liksom i går qväll, är förargad deröfver, he?> Dervid
spelade ett skälmskt jovialiskt leende kring hans tunna läppar.
Min följeslagerska brummade en opassande anmärkning om
rök och sitt tunga kors och förestälde mig derpå för sin blinde
husbonde med orden: c«Här är en herre med anledning af annonsen.»
Den blinde sprang med ungdomlig spänstighet upp ur sto-
len, ordnade nattrocken och kalotten, räckte fram handen och
sade med en för blinda egendomlig, dallrande men vänlig röst : cAh,
välkommen, min herre. Var god och sitt ner. Här, här, förmo-
dar jag, står en stol. Kom närmare. Så! Sitter ni nu, min herre?
Nå väl, af tidningarne känner ni alla vilkoren — kanhända af-
skräckes ni ej af den omständigheten att ni skall läsa högt för
en stackars blind. Det är en sorglig lott, min herre, tro mig
— en sorglig lott! Hvartill tjenar all rikedom, när menniskan är
beröfvad sin dyrbaraste klenod, den glänsande diamant i hvil-
ken Guds sköna verld bryter sig i regnbågens färger! När nat-
tens töcken bortskymmer utsigten till allt hvad minnet kläder i den
kostligaste drägt, när den blomstersmyckade ängen endast doftar
för dig, den gröna lunden endast susar och den stjernbelysta
natten blott lutar ditt hufvud till hvilolägret — då herskar till och
med i hjernan evigt mörker och allt är enahanda» Han utsträckte
dervid fingerspetsarne mot mig.
Ehuru jag aldrig utan medkänsla ser andras olyckor, är jag
dock ingalunda vän af dylika utgjutelser, med hvilka man ej
mildrar sitt öde. Otåligt motsåg jag slutet till denna introduktion,
på hvilken jag med den bästa vilja i verlden ej hade något trö-
stande att genmäla.
«Hvad är jag, min herre?» fortsatte den blinde. «Ett barn,
ett hjelplöst barn — en börda för min omgifning! Dock — är
hon här än? Under samtalet med er har jag förlorat känslan af
hennes toffel. Är hon icke här? Godt! Den döfva Xantippan —
ja, en Xantippa, men mycket nyttig för mig. Hvad skulle jag
taga mig till utan henne? Hvad skulle jag ...>
Näsduken föll ur hans hand. Ej utan afsigt,syntes mig.
De blinda pläga mycket gerna begagna tillfället att mottaga en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
