- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1884 /
623

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VID BRASAN. 623

" CARL.
Ja, så klok, att han kunde skratta.
ANNA.
Och en fin man.
CARL.
Ja, så fin, att man kan tåla hans största grofheter.
ANNA,
Och han förtviflar inte helt och hållet om samhället?
CARL.

Nej, dertill tror han för mycket på naturens renande makt.
ANNA, (sätter sig framför brasan.)
Kom och sätt dig här hos mig och berätta mig något
mera om den mannen!

CARL, (sätter sig vid hennes sida och
slår armen om hennes lif. Det
mörknar fortfarande.)

Du kan tänka dig en stilla man, en man, som ser och
hör allt, som lefver midt i ett litet borneradt samfund och
befinner sig der så, som en falk skulle befinna sig, hvilken
från högre regioner sänkt sig ner i ett menageri. Han sitter
der med sina kloka ögon och ser på aporna, som knappt
märka hans’ närvaro, ehuru ingenting, af hvad de företaga
sig, undgår honom. — Tänk dig en man med mera bildning,
lärdom och insigter än de allra flesta andra menniskor, en
man, som sålunda har förmåga att slipa de vapen, naturen
gifvit honom i händerna. — Tänk dig en man, så förnäm,
att han aldrig blir arg eller häftig öfver menniskornas dum-
heter, utan endast skänker dem sitt fina, ironiska löje, och
som lika fullt kan hålla af dem, ja, kan hålla af dem till och
med i deras djupaste uselhet, så att man ibland kan fråga
så, som du frågade nyss: «är det egentligen inte tragedier,
han skrifvit?»

ANNA.

Men de personer, han väljer, är ju alltid hans samtida?
Huru kan de gamla stofilerna egentligen numera intressera oss?

CARL. |

Jo, emedan menniskor alltid äro af samma slag, alltid ha

liknat hvarandra och alltid komma att göra det. En och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 14:09:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1884/0629.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free