Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Den unge man, som först gjoit intry ck på Elena, och om
hvilken hon ibland har tänkt: »skulle det vara han?», är studenten
Andrej Petrovitsch Bersenjef. Det är en bottenhederlig, sträfsam
ung man, en man med fult yttre och tafatt sätt, som har den
djupaste vördnad för vetenskapen, och hvars högsta syfte är att
bli professor vid universitetet i Moskva. Till och med i sina
oroligaste ögonblick, såsom då han böljar tvifla på Elenas
kärlek, har han dock behersfcning nog att med en liten suck sätta
sig ned och studera Hohenstaufernas historia; hans känsla får
aldrig makt med honom, men han är trogen som guld, och då
hans rival blir dödligt sjuk, är det Bersenjef, som sköter honom
och är mellanhand mellan honom och Elena.
Imellertid förmå inga beskrifningar att återge alla dessa
personligheter. Man måste se dem i alla deras vexlande
sinnesstämningar, höra dem sjelfva tala, för att lära känna dem och
hilla af dem. Ja, till och med den gamle idioten Ivan
Ivano-vitsch, som lefver hos Elenas familj, är en personlighet för sig,
som man nästan får en viss vänlig känsla för.
Huru Turgenjef kan beskrifva naturen, veta vi alla. Ingen
kan som han med ord framtrolla den musik, som strömmar en till
mötes i alla naturens skiftande stämningar, och antingen det är
den enformiga ryska naturen i sommardrägt eller Venedig i
vårens prakt, såsom han visar oss i Elena, så är det som om man
inandades den luft, kände den doft, han låter glida förbi oss.
Ingen lyrik har någonsin haft förmåga att återge naturen både i
dess enskildheter och i dess samlade intryck, som Turgenjef
förstått det i sina prosaskildringar.
5Elena^> är en sorglig historia, och der finnas scener af en
så gripande tragisk kraft, att ingen skald gjort det sannare och
säkrare. Det sorgligaste i denna dikt är författarens känsla af,
att i Ryssland ej finnas några verkliga män eller hjeltar som
In-sarof. Han låter Sjubin tala till den gamle Ivanovitsch derom,
och han säger:
*Vi ha ännu ingen, inga män, — vi må se åt" hvad håll
som helst. Alltsammans är smått, gnatigt fnask, Hamletsfigurer,
som fräta sig sjelfva, eller okunnighetens mörker och ödemark,
eller dumhufven, som tröska på gammal halm och slå på trumma,
om de hitta ett enda korn! Men så fins det också andra, som
studerat sig sjelfva med en grundlighet, som icke skytt de
skamligaste detaljer, som oupphörligt känna hvar och en af sina minsta
känslor på pulsen och aflägga berättelse derom för sig sjelfva:
*det här är hvad jag känner, och det här är hvad jag tänker».
En nyttig och förnuftig sysselsättning! Nej, om det bland oss
funnes verkliga dugliga män, så hade denna flicka icke farit i
väg från oss, denna öppna, vaknande själ icke glidit undan oss
som en fisk i vattnet*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
