Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 26 svensk novellistik.
gång de bibehålla rätt mycket af den lokala färgen; möjligen
kan ock ett eller annat godt ord på detta sätt bana sig väg in
i riksspråket, till fromma för detta.
I de båda nu utkomna häftena innehållas sex berättelser»
alla från Halland och södra Västergötland. De hafva ett
mycket stort värde redan efter den måttstock, som användes för
vanliga literatur-alster; men jag tror för min del, att de kunna komma
att få ett ännu större såsom folkböcker i ordets bäéta mening.
Här upprullas taflor, framstälda med fotografisk trohet och i ett
språk, som på grund af sina nyss angifna egenskaper bör kunna
tilltala mannen af folket mycket mera omedelbart, än hvad
fallet vanligen är, och hvarje berättelse har sin tydliga och klara
lärdom», icke påhängd såsom en skylt, utan framgående just af
själfva innehållet. När Store Lars i Pärsgård, han med det styfv*
sinnet, för hvilken alt skulle böja sig, slagit ihjäl sin ende son
och så själfmant beger sig af till länsmannen, för att ingen skall
kunna säga, att han stulit sig ifrån rättvisan, då är det naturliga
ord i hans mun, att »jag har varit hård imot er, jag har ju bara
tänkt på mig själf, aldrig på er, men jag har också fått mitt straff»,
och denna reflexion om, hur egoismen straffar sig själf, är
tillräckligt enkel för att väcka äfven den dofnaste till eftertanke. —
Vi bedja, att Gud icke må inleda oss i frestelse; men hur ofta
glömmer man ej, att icke häller den ena skröpliga människan
bor fresta den andra! Det har Lena i klockaregården erfarit:
hon håller ett vad om sin fästmans trohet och förlorar det; då
blir lifvet henne så tungt, att hon ej gitter bära det, men hennes
sista tanke är, att »jag gjorde ändå illa — aj, aj, jag ankar på
det så grufveligt — när jag ville tro dig om för mycket. Det
skulle jag aldrig gjort, så hade allting nu varit bra». — Nilla
har måst uppgifva sin ungdomskärlek och gifta sig med en
gammal slägting, om hvilken hon sanningsenligt kan säga, att »han
här och jag, vi ha aldrig passat för hvarandra»; hon har gått och
räknat sina dagar, slitit och släpat dag ut och dag in, — »för
arbetet har varit min tröst» — men någon riktig glädje har hon
inte känt i lifvet, sen hennes Elof var borta; nåväl, »skrif», säger
hon till författaren, »att jag klagade aldrig öfver guds skickelse»
utan öfver mitt eget vankelmod. Människan skall luttras och
pröfvas här i lifvet. Men för ett ödmjukt hjärta vet härren alltid
tröst.»
Det anförda må vara nog, så mycket hällre som äfven de
öfriga berättelserna äro i sin art lika förträffliga. Är nu detta
realism? Ja, naturligtvis; men en sådan realism, som ej blott
håller sig till tingens yta, utan tränger på djupet och förstår att där
taga rätt på den idéens äkta pärla, som gömmes äfven i lifvets
till utseendet mera obetydliga förhållanden, och hvilken det är
förunnadt endast ett poetiskt sinne att upptäcka. Sådan realism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
