Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 26
svensk novellistik.
Desse unge, de vordo ett slägte af »oroliga tviflare, af misstrogna
grubblare, hvilka så vant sig vid att dissekera alt, att det till
sist blifvit dem svårt att hänföras af något. Och det var det
värsta, att, då de verkligen fingo syn på idéer, hvilka stämde
öfverens med tiden, på åsigter, hvilka deras förstånd måste gilla,
så många funnos, hvilka icke voro starka och modiga nog att
helt omfatta konsekvenserna af sitt eget tvifvel, utan antingen
stannade i halfheter eller upplöste alt i pessimism och
universalskepsis, för att icke tala om alla, som blefvo öfverlöpare till det
gamla lägret. — Och orsaken härtill?- Jo, nervösa som de äro,
vår rids unge män, tvifla de till och med på sitt eget tvifvel,
och, rädda för att taga steget ut, våga de icke bränna sin£ skepp,
men tycka om att hafva en återvändsgränd öppen äfven till de
idealer, hvilka deras kritik hånat ner. Så förgår deras dag under
en pendelaktig vexling mellan olika åsigter, mellan de gamla, ur
hvilkas moderligt lockande famntag de icke belt kunna slita sig,
och de nya, med hvilka de icke öppet våga ringförmäla sig.>
Men ej nog härmed! »Icke för tänkandets område ensamt är
nervositeten generationens särmärke, kanske ännu mer för
känslo-lifvet. De djupa passionerna, de varmblodiga, handelskraftiga
lidelserna, de höra icke nutiden till, men väl den sensitivartadt
retliga känslighet, som, lik de spända, spröda strängarna på ett
ömtåligt instrument, sättes i en skälfvande dallring vid hvarje
intryck, och den sinlighet, som lyckliga perioders människor känt
glöda i sina ådror som en obekymrad, frisk och lyckliggörande
naturdrift, tar nu skapnad af ett ögonblicksrus, som bryter fram
med ett konvulsionsanfalls alla symptomer.»
Alt detta är ju briljant sagdt, och med en glöd, en patos,
som förbjuda hvarje tanke på, att icke det skulle hafva varit
författarens uppriktiga öfvertygelse. Men har han icke här varit offer
för ett grymt själfbedrägeri, så mycket större ju lifligare hans
egen inbillningskraft är? Eller skulle detta verkligen vara vår
nutida ungdom, dessa, med förlof sagdt, rena stackare utan fäste
vare sig för tanke^ eller vilja? Nej, och tusen gånger nej! Herr
Levertins beskrifning kan möjligen träffa in på individer, — jag
hoppas, de icke måtte vara många, — men att så döma en hel
generation, det är bestämdt att göra henne blodig orätt. Jag
har ock sett något af ungdomen i vårt land, sannolikt vida mer
än den ärade författaren, och min personliga erfarenhet är den,
att jag aldrig vet mig ha träffat på ett enda exemplar, som ens
tillnärmelsevis motsvarat den uppstälda bilden. Lika litet lär
ungdomen själf vilja känna igen sig i denna bild af ett
»hopplöst slägte».
Å andra sidan var den äldre generationen ej så illa däran,
som förf. föreställer sig. Tanken på nordens politiska enhet
vardt en illusion, det är sant. Men det var icke första, och blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
