- Project Runeberg -  Ny Svensk Tidskrift / 1885 /
308

(1880-1890) Author: Axel Nikolaus Lundström, Adolf Lindgren, Karl Reinhold Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3o8

förbi!

Jag nästan tror, att agg till Sitøa himlen bär
Och gynnar narrarne, som krysta fram tirader,
Blott för att gifva stoff till deras serenader,
Som rimma med mitt namn i versens sista rader
På alla blommorna, dem ju så lik jag är.
Jag finner mig uti att deras afgud vara.
Med afund sneglar man på denna smickrarskara,
Då den i släptåg förs af Silvia6 förakt.
Toskanska svindlare sitt stulna guld ej spara,
Den stolte podestàn, guldsmeden från Ferrara
Sin bela rikedom för mina fötter lagt
För att beveka mig med sina skatters prakt.
Men lika lugn och kall och liknöjd jag förblifver.
Ej nog med mitt förakt — jag hatar dem också,
De lumpna stackarne: de äro mig för små;
Fåfänga blott det är, ej kärlek, som dem drifver.
Min Gud, jag lider. Är det lif att lefva sä,
På kärlek tiggararm? Jag intet, intet äger,
Ej ens en vissnad ros, som jag af vännen fick,
Ej ens en bleknad lock, ej ens ett ord, en blick
Att minnas hvarje qväll; mig minnet intet säger,
Och lika tomt på fröjd som sorger lifvet är.
Jag till och med glömt bort hur tårar kunna lindra.
Hvad verlden dock är mörk!

(Visande på staden i fjärran.)

Och ändå ligger där
Firenze månbelyst, och himlens stjärnor tindra,
Och kanske där, som jag af hopplös längtan tärd,
Med handen mot sin kind en stackars yngling drömmer,
Som en gång har mig sett och aldrig se’n mig glömmer
Och mig en kärlek ger, som jag ej mer är värd.
Ah, om blott hit en gång han af sitt öde fördes,
Då kanske jag ej mer i verlden ensam var;
Han skulle nog få se, jag hölle honom qvar
Och att af ingenting till ädelmod jag rördes.

Zanetto (sjunger pà afstånd).

Älskling! Nu April är här,
Solen återkommen är,
Alla fågelnästen stimma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 19 14:09:53 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nysvtidskr/1885/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free