Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en italiensk sjukling. 348
talade från scenen till Italiens hundrade städers publik
Mon-tecorboli, Muratori, Leo di Castelnuovo (Leopoldo Pulle)
och andra ifriga och dugtiga författare. Högljuddast af alla
syntes Paolo Ferrari med sina visserligen något förvirrade
och i stil och utveckling mera franska än italienska, men
alltid verksamma och säkert utförda skådespel hafva
framgångens hemlighet i sin ficka.
Sedan kom den tid, då Giacosa rädd och obekant
vågade sig fram mellan kulisserna och fick mod att uppträda
framför sufflörluckan för att spela sitt ryktbara Partita a
scacchi, som han skulle vinna på ett så eklatant sätt öfver
hela Italien.
Kom så den tid, då Bettoli, med en böjlig och liflig,
om också icke originel begåfning, bragte rörelse i lägret
med en komedi, som ansågs vara ett outgävet arbete af
Goldoni, och såsom sådant såldes af P. C. Barti till
Bellotti-Bon. Derefter kom den tid, då Pietro Cossa med sin Nero
berusade publiken och förstummade en öfverraskad kritik.
Äfven detta var en skön tid. Tidningarne egnade med
en som det tycktes nästan för stor frikostighet sina spalter
åt den dramatiska scenen. Om hvarje nytt skådespel, om
hvaije ny liten fars talade man både före och efter
premiè-ren, länge och öfverallt i hela Italien. Författarne på modet
nämndes hundrade gånger om dagen såsom ministrarne, ja
oftare än ministrarne, och premièrerna, när ett italienskt
original uppfördes på Teatro Manzoni i Milano, eller på Teatro
Gerbino i Torino, eller på Teatro Niccolini i Firenze, kallades
med en stereotyp fras och voro också verkligen »konstens
högtider».
Men så -småningom förändrades ställningen;
tidningsrecensenterna tröttnade att utöfva ett yrke, som satte dem
i misskredit, jag menar att berömma sin nästa, och började
att visa de nyuppträdande författarne en mindre vänlig
uppsyn; snart vågade en, som var mera djerf, att utan
komplimenter framhålla felen hos de mognare, de mer eller
mindre ryktbare författarne, de alltför mycket berömde
dra-maturgerne; och en vacker dag, men en svår dag för
konsten, voro både djerfva och rädda öfverens om att säga, att
vår inhemska pånyttfödda konst endast var en svag reflex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
