Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en italiensk sjukling. 64
Det är egendomligt, men det är icke desto mindre en
sorglig sanning: under det alla vänta och ropa på sceniska
mästerverk, så är det ännu i dag ingen, som anser det
möjligt att åtminstone en gång hvarje år höra om samma goda
skådespel. Man begär, att dramaturgen skall hafva geni, en
rik ådra, att han skall skrifva ett mästerverk, som gör sin
rund genom alla Italiens hundrade städer, och att efter högst
tre år det sänkes i glömskans djup.
Och liksom icke allt hvad man sade ondt om den
italieu-ska konsten skulle varit nog, så predikade man utan mått
om allt det goda som fans på den franska scenen. Om
man skulle tro vissa kritiker, så fans det icke någon
dramatisk källa annat än i Paris, endast i Paris varulagret;
derifrån kom esprit i tekniken, derifrån den lifliga dialogen,
derifrån den skickliga intrigen: med ett ord den goda
komedien kunde icke komma annat än ifrån Paris.
Hvad följden deraf blef, det veta vi alla; publiken lärde
sig snart att stamma efter recensenternas omdömen. I
stället för att gå på teatern för att roa sig eller för att lära
något, gick den dit för att visa sura miner. När det icke
längre var modernt att uppmuntra den inhemska konsten,
så brydde sig hvarken de sköna eller de icke sköna damerna
om att gå på teatern och att fira en ny författare —
teaterdirektörerna gjorde dåliga affärer, författarne ännu sämre,
många teatertrupper af första rang reste till utlandet, flera
författare sökte lärareplatser eller säte i riksdagen, en
teaterdirektör tog lifvet af sig, en annan gjorde sig till kopist i
ett embetsverk. Och utan att på minsta sätt erinra sig, att
de ensamma hade gifvit den dramatiska konsten den första
bastonaden, "aftryckte recensenterna i krönika och följetong
bulletiner om den illustre döende. De hafva så rent
samvete, de äro så fjerran ifrån att anklaga sig sjelfva, de tro
sä fullt och fast, att den för 16 år sedan återuppståndna
dramatiken dör af naturlig sjukdom, att man hvarje dag har
tillfälle att se någon recensent gråta — jag talar bildlikt —
och anropa himlen eller helvetet eller
undervisningsministern eller finansministern att på något sätt söka rädda den
italienska skådebanan. Men konsten kan icke räddas genom
ministeriela dekret, genom offentligt penningeunderstöd, ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
