Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
romaner och noveller. 368
inom samhället. — Ellen Rosén är en ung f. d. aktris, en
världsdam, bortfjäsad, kurtiserad, kokett, ytlig och nyckfull. Hon är
ett godt hufvud och har nog ett varmt hjärta, men hvad hon
helt och hållet saknar är karaktär. Äfven sedan hon förlorat
sin röst och därför nödgats lemna teatern, är denna hennes allt,
och hon lefver nästan uteslutande bland teaterfolket. Af dem
har hon lärt sig att ständigt krydda konversationen med små
elakheter och skandaler. Men i all denna onatur känner hon
sig dock ej rätt tillfredsstäld. En sommar gripes hon af den
öfverförfinade hufvudstadsbons längtan ut till landet, för att andas
frisk luft. Under den brist på kurtis — hennes vanliga
sysselsättning — som hon därute i Stockholms skärgård blir utsatt för,
söker hon förströelse i att kokettera för skepparen på den
ångbåt, som hon följt med dit ut och som dagligen passerar vid
bryggan nedanför hennes sommartillflykt. Denne ångbåtskapten
har för henne samma pikanta nyhetens behag, som landtlifvet i
det hela. Kapten Westmark är raka motsatsen till de herrar,
som utgörj hennes vanliga stab, — bondson, obildad, naturlig
och rättfram. I böljan ser hon i honom blott en tölp, som det
roar henne att »rycka upp», som hon säger. Naiv och ovan vid
en koketts snaror, blir han snart fångad. Men därmed böljar
det komma allvar i saken. Hans allvarliga känsla gör intryck
äfven på henne. Och en gång är hon nära att glömma sig.
Han gör henne slutligen sin kärleksförklaring. Nu vet äfven hon,
att hon älskar honom, men hon anser sig honom ej värdig. Hon
vill ej göra honom olycklig, och hon svarar därför nej. Sedan
söker hon i ett återvändande till sitt gamla lif döfva sina känslor
och störtar sig helt in i societetslifvcts och teatervärldens
förströelser. Hon skämmes kanske för sin kärlek till den obildade
sjömannen. Ja, det går till och med en gång så långt, att hon
i ett gladt samkväm hemma hos sig för sina gamla kamrater,
aktörerna och aktriserna, berättar sin lilla kärlekshistoria i
parodierande ton. — Under tiden ger emellertid ej kaptenen sin sak
förlorad. Den djupa känslan af hans egen bundenhet rid Ellen
ingifver honom tro på en gemensam framtid för dem båda och
visshet om, att hon dock egentligen tillhör honom. Så går det
ock. Hon förlorar sin fostermor, och hans ärliga, enkla
deltagande i hennes sorg smälter isen kring hennes hjärta. De bli
förlofvade och inom kort man och hustru. — Nu följer i
berättelsen en kärleksidyll af stor skönhet, — en kort
smekmånadstid, då det ser ut som, om klyftan mellan »de båda världarna»
blifvit fyld af kärleken. Den förkonstlade teaterdamen hängifver
sig med passion åt den hänförande lyckan att en gång få skaka
af sig misstron, begabberiet, hånet, som annars är hennes andra
natur, och för sin nervösa oro finna hamn vid ett bredt, starkt
bröst, — för sina nycker undergifvenhet under en fast, manlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
