Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR "HARZRESÀN".
437
Granen med de gröna fingrar
Emot fönsterrutan slår,
Medan månen, stilla lyssnarn,
På det klara fastet står.
Far och mor de snarka sakta
Uti sofgemaket rè’n,
Men vi båda vakna sitta
Pratande i månens sken.
>Att för ofta du har bedit,
Blir mig svårt att tro, min vän,
Denna dina läppars ryckning,
Kommer väl af böner den?
Denna kalla, stygga ryckning,
Som så mången gång mig skrämt —
Dina ögons fromma glans dock
Fruktan jagat bort allt jemt.
Och jag tviflar, att du tror på,
Hvad vi måste tro ändå —
Icke Gud vår Fader, icke
Son och Ande tror du pä?»
Ack, mitt barn, re’n såsom gosse,
Då i mor mins knä jag låg,
Trodde jag pä Gud vår Fader,
Som beskyddar hög och låg.
Som den sköna jord har skapat,
Sköna menniskor derpå,
Och för måne, sol och stjernor
Satt den väg, de ha att gå.
När jag större vardt, min flicka,
Ännu mer begrep jag då,
Jag begrep och vardt förståndig>
Sonen då jag trodde på;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
